fbpx

Svindel. Känslor – W. G. Sebald

Kultförfattaren Winfried Georg Sebald, smeknamn Max, omkom i en bilkrasch 2001 utanför sin hemstad Norwich i England. När min vän berättade för mig i våras fick jag även höra att rättsläkaren hade funnit att hans hjärta redan stannat när bilen for in i en annan. En andra död och ett sebaldskt sammanträffande.

Sebald tillhörde generationen tyskar som växte upp i skuggan av andra världskriget. Med föräldrar som inte ville kännas vid kriget efter dess slut, var det först i ungdomen som han förstod att ruinerna i sin hemstad inte var en egenskap hos städer, utan ett resultat av britternas brandbomber. Nu ger Albert Bonniers förlag Sebald ett andra liv genom att ge ut hans debutroman, Svindel. Känslor på nytt – nu med ett förord av Steve Sem-Sandberg. Varför just nu? Kanske som en motvikt till en tendens i offentligheten att åberopa och förvränga historia (läs: andra världskriget) för ens egna syften. För det är en roman om både det värdefulla och det vanskliga i att söka mening i historien, och om bilder som ersätter minnena av den.

Handlingen, om det finns en sådan, är enkel och består av fyra avskilda delar. Den franska 1800-talsförfattaren Stendhal vittnar krigets fasor under Napoleonkrigen och jagar kärleken i norra Italien. En tysk författare, misstänksamt lik Sebald själv, reser runt Centraleuropa “i hopp om att genom miljöombyte komma ur en särskild svår period”. Franz Kafka har anonym romans på ett sanatorium vid Gardasjön. Sebald återvänder till kontinenten igen för att slutföra den tidigare, misslyckade resan genom Italien till sin barndoms hemby i Bayern.

Som Sem-Sandberg skriver i förordet, kan boken “läsas som en hemkomst av homerisk art, där huvudpersonen först måste genomföra en farofylld bergsbestigning, bli förföljd som ett tilltänkt mordoffer och slutligen genom stölden av sitt pass få sin identitet utplånad”. En hemkomst av homerisk art. Nostos, på grekiska, som i nostalgi: nostos och algos – hemkomst och smärta.

Svindel. Känslor är reselitteratur för emon, jag menar, melankoliska esteter. För det är den estetiska upplevelsen som är kärnan. Det finns ingen framtid, inga löften om äventyr i Sebalds resor, bara minnen av ett långsamt bleknande som hemsöker nuet genom berättarens grubblanden, historiska personer och sammanträffanden, återkommande namn och årtal, associationer och minnen som väcks till liv av platser. Dessa komplexa flätor av personliga betraktelser och historiska anekdoter implicerar alla ett någonting, men det finns ingen katarsis vid deras slut, bara ett tomrum som endast kan fyllas av en uppenbarelse.

Sebalds essäistiska utläggningar om historia, konst och arkitektur, ofta jämförda med Peter Handke, varvas med svartvita urblekta bilder som ger berättelserna en autencitet, om inte ett sanningsanspråk. Kanske ironiskt med tanke på hur mycket Sebald gillar att påpeka att de bilder som vi tar tillslut ersätter minnena av de ögonblicken. Känslan påminner om den av att vandra genom ruiner – lika romantiskt som kusligt.

Höjdpunkterna är de små stunderna, vilka ibland är makabert roliga. Som när Sebald på ett café i Venedig, kort efter att ha avslöjat att han nämligen inte alls gillar resor, tittar upp mot frukostgästerna:

“Min cappuccino serverades, och ett ögonblick kändes det som om jag med denna utmärkelse hade vunnit den hittills viktigaste segern i mitt liv. Samtidigt som jag andades in blickade jag laget runt och insåg genast min villfarelse, ty detta lag, uppdagade jag nu, tog sig ut som ovan vid en ring av avskurna huvuden. Hade någon av de styvstärkta linneservitörerna slagit ut med armen och sopat ner dem från den glatta marmorskivan och hade de allihopa, dessa avskurna huvuden, mitt eget inte undantaget, ramlat ner ner i en rackargrop […] nej det skulle, ännu när det skymde för min blick, ha synts mig befogat.”

Stilen har kallats snubbig. En relevant kritik – om killars stora litterära problem var att vi läste fel sorts böcker. Höjdpunkterna väger ändå upp Sebalds stundvis utmattande och pedantiska utläggningar. Svårare är det att bortse från att Svindel. Känslor inte är lika stark som två av hans senare romaner, Saturnus ringar och Austerlitz, då den saknar den tidigares enorma räckvidd och den senares precision och slagkraft. Tyvärr finns de inte att hitta på svenska i butik längre.

Andra har protesterat att Sebald har förfalskat andras människoöden genom hitta på historiska detaljer och tillskriva en judiskhet till verkliga personer. Utan att förminska de anhörigas känslor: Sebalds avlägsnanden från sanningen låter han närma sig i skrift det som en hel generation tyska föräldrar höll i tystnad – det som skulle bli deras barns gemensamma trauma – utan att göra melodram av det.

Kritiken åt sidan är det en fängslande läsning som ger Sebald rätt till sin kultstatus. Svindel. Känslor är, helt klart, full av svindelkänslor.

Text: Love Frisell, @lovefaktiskt

/

Bokrecension: Svindel. Känslor – W. G. Sebald