Stjärna 111 – Lutz Seiler

Berlinmuren har fallit och Carl får ett brev från sina föräldrar där de ber honom komma till sitt barndomshem i Gera, genast. När Carl anländer förklarar föräldrarna att de ska fly till väst, de ber honom se efter huset tills vidare – hur länge de planerar att vara borta är oklart.

Efter många veckor av ensamhet, tystnad och mörker bestämmer sig Carl för att han inte kan stanna i Gera. Mot sina föräldrars önskan blir han själv en flykting, en vandrare, ut och bort från öst där han spenderat sitt liv. 

I sin pappas bil, vilket också är hans dyrbaraste ägodel, beger sig Carl till Berlin. Nu ska han bli författare, på riktigt! Till en början är bilen Carls hem, där han sover, äter, skriver. Han kör planlöst runt i den utan mål till den dag han möter flocken.

I de tomma lägenhetshusen i Prenzlauer Berg bor östtyska flyktingar, sammandrabbade av historiens vingslag, och har skapat en ny, farlig tillvaro för sig själva. Ledda av Herden gör flocken sig förtjänta av dagsföda och husrum, under devisen att “frihet är arbete”. Carl blir snart både inhyst, satt i arbete som murare och Herderns favorit. I en ockuperad källarlokal bedriver flocken en bar, som också fungerar som mötesplats. Där planerar de övertaganden, attacker och affärer gentemot och tillsammans med de många andra flockarna i området. 

Ofta får Carl brev eftersänt till sig från sin mamma och pappa. De tror att deras tjugofyraåriga son tar hand om hus och hem. Tänk så förvånade de skulle bli om de visste att deras son numera deltog i gerillakrig. 

Stjärna 111 är en wende-roman, skriven av poeten och romanförfattaren Lutz Seiler och översatt av Aimée Delblanc. Boken gestaltar en östtysk familjs flykt från oron och ett begränsat liv till vad som ska komma att bli Tysklands återförening. 

Trots att boken är en uttalad berättelse om ett historiskt skeende så är kvarlevorna av det som har varit ständigt närvarande. Carls mamma och pappa brukade ta med honom på utflykt en gång i veckan som barn där de hade picknick och lyssnade på radio tillsammans. Radion, som de kallade Stjärna 111, hade tre kanaler – samtliga var en dröm eller en vägvisare ut i en värld de inte hade tillgång till. Radion är fortsatt central i Carls vuxna liv, där flocken planerar att börja sända radio via en egen kanal för att binda de bebodda husen samman. Det bidrar onekligen till tanken om radions funktion där den får symbolisera “det andra” – en annan värld – samtidigt som den som sänder hela tiden utgår från sin absoluta plats.

Vem får egentligen sända radio? Jo, den som befinner sig på rätt ställe. På så sätt blir radion en starkare symbol för kommunikationen än exempelvis de många brev som Carls föräldrar skriver till honom. Carl redogör föräldrarnas brev för oss läsare, men han omformulerar dem med dramaturgiska grepp och vackra ord, upprepningar och retoriska frågor. Han gör föräldrarnas liv till en berättelse, men han svarar aldrig på breven. Han mottar information, precis som när han lyssnar på radio, men han transkriberar föräldrarnas ord och gör dem till sina egna. Kanske i syftet att de ska utgöra hans första verk som författare. Även här syftar kommunikationen till att sändas ut, att få berätta om en plats, där inte alla har tillträde. 

Romanen diskuterar ordet “frihet”, både mellan raderna och rent explicit. De som bor i de tomma lägenhetshusen eller besöker baren i källaren är konstnärer, poeter, prostituerade eller ryska soldater – och de har alla en egen definition av vad frihet innebär. Herden hävdar att alla där är goda arbetare, men det finns också tydliga hierarkier. Dessa markeras av epitet (som exempelvis Amazonen) och utmanas sällan. Från att ha tillhört en värld av tydliga samhällshierarkiska ordningar hamnar de nu genast i en ny sådan – men med nya regler och nya definitioner kring frihet.

Men kanske är den absolut mest intressanta frihetsmarkören den som gestaltar berättarens fortsatta liv efter avfärden till Berlin. I flykten går föräldrarna tillbaka till vilka de var innan Carl föddes, medan Carl bara blickar framåt. Han vill göra en klassresa, även om han aldrig uttrycker det så: från murare till författare, från singel och ensam till att kunna visa upp sitt trumfkort – älskaren Effi. Han kallar sig själv för lyriker, men vill bli kallad för poet. Föräldrarna, däremot, blir kära igen, går skilda vägar ett tag, och hittar tillbaka till varandra. De bryr sig inte om Carls tankar om framtiden, endast hans känslor inför nuet – det som är och har varit. Som tydligast blir det när Carl berättar att han lämnat huset i Gera och de responderar med tystnad. 

Friheten är att lämna, att återvända och att ha möjligheten att göra båda delarna. 

Seilers språk är lika vackert beskrivande som det är kargt, och de många poetiska meningarna blir aldrig svårtydda, men mångbottnade. Romanen är är tjusning att läsa, men mörk att ta till sig. Det är en berättelse om att komma hem och att tappa bort sig på vägen.