fbpx

Spegelmannen – Lars Kepler

Hon försöker komma ihåg vad kvinnor som överlevt seriemördare sagt om att kämpa emot eller skapa band genom att prata om orkidéer. Det är meningslöst att försöka skrika genom tejpen, ingen skulle höra henne, möjligtvis föraren. Hon måste tvärtom vara tyst, det är bättre om han inte vet att hon är vaken.

Dessa meningar sätter fingret på något som alla unga flickor någon gång har tänkt. Extra påtagligt är det när man går hem sent en kväll, eller tidig morgon, närhelst det är mörkt på dygnet. Tankarna om att kvinnor försvinner spårlöst hela tiden och att det är mitt ansvar att se till att jag överlever. När Jenny Lind som sextonåring blir bortförd mitt på blanka dagen så är det dessa tankar som löper genom hennes medvetande. Jag måste avväpna honom, jag måste överleva.

Spegelmannen är pseudonymen Lars Keplers åttonde bok i serien om kriminalkommissarie Joona Linna, som till synes är oförändrad till det yrkesmässiga – han vägrar lyda chefens order och han ser direkt vem som kommer vinna i en boxningsmatch bara genom att titta på det första utdelade slaget. Men i Spegelmannen blir läsaren insläppt i ett smutsigt Linna-sinne fyllt med droger och djup skam. Och för en gångs skull har skammen inget med fallet att göra, utan grundar sig i något så mycket mer självklart än så, inuti Joona själv. Trots det, eller kanske just därför, tar han sig an fallet om Jenny Lind för att vända sin skam till något dyrbart. I sin jakt på den kanske vidrigaste skurken i Kepler-minne tvingas Joona sätta sig själv åt sidan för att kunna greppa ondskan.

Liksom sina föregångare är Spegelmannen orimligt medryckande och spännande. Språket och dialogerna är läsvänliga, men inte simpla. Karaktärerna är komplexa men inte komplicerade. Joona Linna är som vanligt, men bjuder ut ytterligare en del av sig själv till läsaren, precis som när man utforskar en djupare dimension med en gammal vän. Men det finns vissa avgörande olikheter som gör Spegelmannen unik. Något som skiljer boken från de tidigare verken är intrigen, som nästan tycks stå över handlingen. De senaste böckerna med Linna i huvudrollen har bjudit på bekanta karaktärer och miljöer och fördjupande av redan befintliga konflikter, men i Spegelmannen introduceras vi för en helt ny typ av ondska. Detta lockar läsaren till att fortsätta läsa, till att försöka lösa gåtan innan det är för sent, eftersom det inte alls är självklart att Linna klarar det den här gången. I och med detta lyckas Kepler hålla standarden, inte bara i upprätthållandet av serien, utan som deckarskribenter, även vid bok nummer åtta.

I Spegelmannen förkroppsligar Kepler det outhärdliga: Tortyr, våldtäkt, kidnappning, stympning, övervåld. Genom gestaltandet av allt som gör ont kommer författarna plågsamt nära en sanning, en fråga om ansvar. De rotar i överlevarens febrila tankar när en står mitt emot sin bödel och väntar på att knäcka koden: Vad kan jag göra för att han ska låta mig gå?

/

Bokrecension: Spegelmannen – Lars Kepler