fbpx

Som en fjäder i vinden –  Sofia Lundberg

”Men hon är bara ett barn, precis som vi. Det är inte rättvist att hon ska behöva jobba hela dagarna.”

”Hon var det största barnet vi hade. Så då fick hon bli mamman. Så är det bara.”

När lillebror Sture föds, som barn nummer nio, orkar inte mammans kropp mer. Det är den 12:e augusti och Stures storasyster Lilly, som då bara är nio år gammal, behöver plötsligt bli avsevärt mycket äldre än vad hon egentligen är. Den äldsta bland barnen, Gertrud, är tretton vid tillfället och får då ta över som familjens modersgestalt; det var den närmsta en moder de kunde komma med så kort varsel, menar Lilly. Men Lilly har faktiskt en annan modersgestalt i sitt liv, nämligen bästa kompisen Violas mamma som bor på barfotaspring-avstånd från Lillys hus. Lilly och Viola är oskiljaktiga, och efter Lillys mammas död blir relationen ännu viktigare för dem, fram tills en dag då Lilly helt plötsligt är försvunnen.

Flera år senare sitter Viola hemma – hon har redan hunnit bli både mamma, mormor och gammelmormor – när en bekant röst klingar i telefonluren. Lilly ringer för att ta farväl, på riktigt farväl, och Viola bestämmer sig för att leta upp sin vän innan det är för sent. Det är den 12:e augusti 2019 och det har gått över 70 år sedan Lillys mamma gick bort i barnsäng.

Sofia Lundbergs fjärde roman Som en fjäder i vinden är en berättelse som stannar kvar hos en långt efter man lagt ifrån sig boken. Historien om Lilly och Viola är på samma gång relaterbar som avlägsen och läsaren påminns hela tiden om ett Sverige som inte är så långt bort som det känns när man läser om barnens liv. Utbredda klassklyftor, Coca-cola som nymodighet och dansbanor fyller sidorna tillsammans med kärleksdilemman, krogliv och längtan efter att bli vuxen. Viola växer upp som ensambarn i ett välbärgat hem där hon är omringad av vuxna som har tid för henne. Lilly växer upp tillsammans med sina syskon och en pappa som visserligen älskar barn, men som knappast har tid för dem. Klassklyftor är en av bokens grundtematiker som blottlägger karaktärernas förutsättningar. Men berättelsen visar på ett djup, där Lundberg skapar mångbottnade karaktärer i det som med lätthet hade kunnat bli en stereotyp trop där ”den bemedlade” och ”rännstensungen” möter varandra. I stället finner man som läsare två huvudkaraktärer som utöver sina socioekonomiska bakgrunder också får vara verkliga och trovärdiga människor. Det som binder dem samman är nämligen starkare än det som skiljer dem åt – vänskapen, leken, strävan och ceremonierna. Trots att Viola aldrig upplevt förlusten av en moder, har hon i sin relation med vännen firat Lillys mammas dödsdag varje år, varje augusti. Trots att Lilly aldrig haft pengar att spendera drömmer hon om att bli känd sångerska – och blir det också!

Som en fjäder i vinden är en bok som porträtterar hur det kan vara att växa upp som flicka, för att sedan bli en väninna, en flickvän och en mamma. Moderns bortgång i bokens inledande sidor blir avgörande i förståelsen av vad en mamma betyder. Det är inte bara en trygg famn, utan också en inkomstkälla, en vis röst och en beslutsfattare. Allt detta tvingas Lilly förstå vid en mycket ung ålder och bidrar till vad hon själv strävar efter att bli för typ av kvinna, och vem hon sedan faktiskt blir. Romanen sätter ord på vad kvinnlig gemenskap kan innebära och porträtterar på ett rått och rättvist sätt dess ljusa och mörka tendenser. Sofia Lundberg har skrivit en bok som man vill ge till sin mamma och till sin bästa vän.

/

Bokrecension: Som en fjäder i vinden – Sofia Lundberg