Sockerhuset – Jennifer Egan

Äg Ditt Undermedvetna

Ett utopiskt löfte för alla som desperat försökt minnas något som obönhörligt halkat ur det mentala greppet. För alla som vill återbesöka ett kärt minne, kanske minnet av en älskad, eller varför inte den älskades egna minnen? En utväg ur begynnande demens? Eller en hel värld för släkt och vänner att uppleva när du är borta? Tech-visionären Bix Boutons uppfinning, central i Jennifer Egans senaste roman Sockerhuset, låter sina användare externalisera sina minnen. Rent bokstavligt. Praktiskt paketerat i en liten kub distribuerad från hans företag Mandala är den inget mindre än revolutionerande i den värld som skrivs fram, snarlik vår egen men inte utan en tydlig rörelse mot en framtidsvision. 

Bouton, en spegling av verklighetens Steve Jobs och Mark Zuckerberg men stöpt i en något mer sympatisk form, finner idén till sin världsomvälvande teknologi i en antropologisk studie. Forskaren Miranda Kline, berättelsens sanna men tragiskt undanskuffade visionär, vistas i en avlägsen by där hon undersöker det hon kallar för “frändskaper”. Byn är så liten att alla i den känner till de andras livsberättelser. Något som sedan adapteras, förvanskas om man så vill, i Boutons bokstavliga tolkning. Och möjligen är det denna konflikt som utgör fokus, den mellan äkta frändskap – äkta samhörighet – och det vi tror oss uppleva när vi får ta del av varandras liv. Samtidigt vore ett sådant antagande att grovt förenkla berättelsen som sådan, den är så mycket mer. Sockerhuset handlar om det mellanmänskliga, hur vi länkas samman på de mest slumpmässiga och förvirrande sätt och får betydelse för varandra. 

Formmässigt är det ett komplext romanbygge. Vindlande rentav. Här finns en kronologi från 2010-tal till avslutet närmare trettio år senare. Karaktärerna är många och deras kopplingar till varandra, nära eller avlägsna, ännu fler. Jag behöver mer än en gång leta mig tillbaka för att hitta den gemensamma nämnaren, en relations ursprung eller ett namn som bleknat. Det kan vara en svaghet men jag kapitulerar halvvägs med den gryende insikten om att det är ett grepp som närmast kan benämnas som modernistiskt. Inga karaktärer är viktiga och samtidigt är de alla centrala (polyfoniskt, för att ta till ett lagom pretentiöst uttryck från litteraturvetenskapens värld).

Här bryts prosan av med ett helt kapitel, för övrigt ett av romanens starkaste, skrivet i aforismer. Korta observationer i stil med “Du kan betrakta varje pulserande stjärna som den hjältemodiga anden efter en tidigare agentskönhet”, till en början ogenomträngliga, men sammantagna ett utsökt konstruerat och oväntat drabbande vittnesmål. Här tangerar berättelsen lika delar spionroman och dystopi. Eller varför inte ett femtiotal sidor som endast består av vindlande mail-trådar? Egan är oerhört medveten i sin komposition, och van vid att experimentera. I A Visit From the Goon Squad från 2010 (I svensk översättning Huliganerna kommer på besök), en roman som hon för övrigt beskriver som besläktad med Sockerhuset, berättas ett kapitel i power point-slides, ett annat som sms (även här figurerar också det fiktiva punkbandet med det legendariska namnet Flaming Dildos). Det är uppfriskande, stöddigt och riktar mig som läsare – på ett bitvis bokstavligt men väl fungerande sätt – mot mediernas skiftande form, våra snabba byten mellan textformer och vår allt sämre tolerans för monotoni. 

För visst finns här en tematisk röd tråd – vår bristande kontroll över teknologins verkningar. Det skulle kunna närma sig pastischartad Black Mirror-tråk, det vill säga teknologi är kul, tills den tar kontrollen över oss! Hjäälp! Men här tippar det aldrig över, och tur är det. Istället får teknologin agera berättartekniskt element i allra högsta grad. En dotter som besöker sin pappas minnen för att kunna upplysa läsaren. En annan som besöker sitt och faderns gemensamma minne men äcklas av hans perspektiv då det påminner henne om avståndet till honom, om allt som var fel med hennes barndom.

Boutons Mandala-kub, och sedermera ett världsomspännande kollektivt undermedvetet är för vissa en dröm och för andra en antagonist, det ultimata hotet mot integriteten som koncept och rättighet. Självklart finns här en underjordisk motståndsrörelse, självklart används teknologin för militära syften. Men det bara är så – värderingen uteblir. Detta till trots lyser ett starkt samhällsintresse igenom, som en kärleksförklaring till USA:s mångfald men likväl en sorgesång över problem som närmar sig olösliga. Den svenska titeln väcker inte associationerna lika väl som originalets The Candy House, som tydligt för tankarna till sagans pepparkakshus; bräckligt men lockande, drömskt och omöjligt att ta en tugga av utan att straffas.

Jag anser mig inte nämnvärt drabbad under läsningens gång, mycket till följd av det överväldigande persongalleriet, men känner mig ändå märkligt tom efteråt. Dränerad av alla röster, av den lågmält profetiska undertonen. Jag måste tillstå att det är chockerande att följa hur framtiden smyger sig in i karaktärernas liv, hur de åldras med den, anpassar sig – och hur den, för dem, ständigt är samtid. Bara så där, så är vi nittio och laddar upp vårt eftermäle i molnet. Men det kanske är okej. 

När det är dags möter vi det med likgiltighet.