Simmarna – Julie Otsuka

Ovan jord är många av oss tafatta och klumpiga, vi blir långsammare med åren. Avgifterna har höjts, vi har börjat kapitulera, kråksparkarna sprider sig tyst men obönhörligt från ögonen, som sprickor på en vindruta. Men därnere, i bassängen, känner vi oss lika ungdomliga som förut. 

När Julie Otsuka skrev Vi kom över havet 2012 var det ur ett kollektivt berättarperspektiv. Ett vi som bar fram en stark gemensam upplevelse hos de kvinnor som anlände till USA lockade av löften om ljusare framtider. I hennes senaste roman kvarstår vi:et, i mer anspråkslös form, som ett sätt att skriva fram en fristad som förenar dess invånare såväl som isolerar dem från resten av världen. Simmarna är just det, nyttjare av en underjordisk motionsbassäng där alla skillnader och ojämlikheter suddas ut. Där bara tre grupper finns; snabbsimmare, mellansimmare och långsamma simmare. Som läsare känner vi aldrig att vi får grepp om de enskilda karaktärerna, vilket är en förlust, men vi vinner å andra sidan en flyktig samhörighet med vattenvarelserna. En förståelse för lugnet de känner när den verkliga världens oljud dämpas av tiotusentals liter, när värmen däruppe mildras av de tjocka väggarna och den omslutande fukten. Vi-perspektivet öppnar upp en fönster till denna udda grupp, ett fönster som dock bara låter en titta in helt flyktigt men likväl väcker en önskan om att få bli en del av den. 

Berättelsens första del följer simmarna utan egentlig urskillning – de flesta förblir namnlösa – men en av dem står ut redan från början. Alice. Från att puttra på lågmält med kollektivets tankar kring simningen som praktik, skillnaden mellan ovan och under jord och problemet med att bara ha en sann kärlek (simningen), skiftar berättelsen. Det börjar med en obönhörligt växande spricka i bassängens botten, som orsakar en existentiell kris hos vissa, konspirationsteorier hos andra och hos någon bara en insikt om att ingenting varar för evigt. Det slutar i en på sätt och vis helt annan berättelse om Alices gradvisa nedgång i demensens tomhet och oundvikliga utsuddande, och handlar då till största del om minne. Här övergår berättandet i ett genomgående du. “Det spelar ingen roll vem du var tidigare i ditt ‘riktiga liv’ (kom ihåg: det här är ditt riktiga liv)”. Minnessjukdomarnas utplånande av allt som utgör en människa skildras smärtsamt utförligt, från en introduktion till demensboendets obegripliga tillvaro till en uppräkning, med dottern som mottagare, av allt som Alice fortfarande minns (”Hon kommer ihåg numret som hennes familj fick av regeringen precis efter att kriget hade börjat. 13611.”) och alla saker hon redan glömt (”Hon kommer inte ihåg hur gammal du är”).

Otsuka uppehåller sig i sina tidigare romaner ofta vid japansk-amerikanska erfarenheter och så även här, moderns minnen och glömska och dotterns försök att hantera banaliteten i hennes plågsamma utplånande känns rotade i migrationsupplevelsen. Moderns barndomsminnen från Japan är något av det sista som lämnar henne, minnen som dottern inte delar och avståndet mellan dem växer. Rakt igenom Simmarna löper en slags osynlig gräns mellan handling och känsla, som gör det svårt att beröras eller dras med. Samhörigheten mellan läsaren och det gåtfulla folket i bassängen finns där, visst, men känslomässigt når det inte ända fram. Först avslutningsvis, i insikten om att en människa kan försvinna först gradvis för sig själv och sedan permanent för världen, i fruktansvärd otakt, grips jag av en sorgsenhet som dröjer sig kvar. Simmarna är kort, bara strax under tvåhundra sidor, men rymmer en slags lågmäld storhet, i både badvett och anekdoter om bränt ris.