Bokrecension: Sen for jag hem – Karin Smirnoff

Karin Smirnoffs tredje och sista roman i serien om janakippo är här. Hon beskriver den själv som en uppgörelse med männen. Och jag håller med. Det är en uppgörelse med männen i sann Smirnoff-anda, präglad av trauma, smuts, konst och död.

Vi finner janakippo, den ständigt frustrerande protagonisten, som i askan efter en stor explosion. Aldrig tidigare har jag läst en huvudkaraktär vars två främsta egenskaper, som definierar henne, står i så tydlig motsats till varandra. Stark och svag. Janakippo är så tydligt båda på samma gång. Skör men vill inte ge sken av det, ens för sig själv. Hon ger sig sällan hän till några impulser eller känslor. Janakippo är statisk på det sättet. Allting skaver, ingenting känns någonsin bekvämt. Jana gör det hon måste och hon måste fortsätta gå, jobba och vårda. Hon är ihärdig och envis. Genomgående i tre romaner så djupt traumatiserad att det inte finns utrymme för speciellt mycket annat än att bara fortsätta överleva. Det finns inte rum för att stanna upp och känna efter, det vore förödande. Smirnoff lyckas med att få en att känna sig så mycket i Janas eget huvud att man sällan får ett nyktert utifrånperspektiv på varken handlingen eller känslorna.

I Sen for jag hem förs det ständiga konversationer med en död Bror. Den såriga (icke)relationen till dottern hon lämnade bort i ungdomen utgör också en en stor del av romanen, den och relationen till alla män. Ständigt dessa män. De som tröstar, distraherar, skräms och förstör.

Vi får också bekanta oss närmare med Stockholm. Miljön i Sen for jag hem är råare på ett annat sätt, kallare än tidigare. Den känns poserande och oviktig. Janakippo passar aldrig in. Hon är en rädd liten mus med befogad kritik. Det är stor kontrast till smålånger (romansvitens fiktiva fysiska bas).  En by belägen mellan Umeå och Skellefteå där man aldrig riktigt vet vem som är mor eller far till vem. En värld där barn inte har åkt hiss. Där är det som att vi befinner oss i en annan tid. Präglad av alkohol, smuts och avsaknaden av elektronik.

Det är liksom i de två tidigare romanerna stundtals så fruktansvärt mörkt att jag måste lägga ifrån mig boken och lämna rummet ett tag. Ibland blir det lite för mycket av det mörkaste mörka. Det känns inte alltid helt värdigt att grotta ner sig i det. Inte ens ljusglimtarna är speciellt ljusa, det finns alltid ett hot om att allt kommer gå sönder. Om att någon kommer dricka för mycket, få en psykos eller behöva föda sin egen syster. Ibland vill jag hålla för ögonen, öronen och säga “jag vill inte veta mer, utsätt mig inte för mer av det här”. Det gör ont exakt hela tiden. Smirnoff fångar den klaustrofobiska känslan av att vara knuten till en trasig familj.

Trots det finner jag mig själv mysa lite med romanen. Känslan skrämmer mig lite. Jag försöker komma underfund med vad jag tycker gör att allt det mörka plötsligt börjar kännas så tryggt. Den mörka lilla grottan fylld av smuts, incest och äcklig doft känns som hemma. Och jag tror det är språket. Smirnoffs språk går inte att separera från handlingen. Tillsammans bildar de en egen värld och man vaggas in i den. Så här tredje romanen in känns det att man återvänder till en bekant plats. Finner ro där. Lekandet med språket passar mig perfekt. I romanen finns inga citattecken, inga talstreck. Inga skiljetecken alls utöver punkter. Ändå är ingenting slarvigt, alla ord är noga övervägda. Författaren hittar på sina egna regler. Visst kan det ta en stund att finna sig i Smirnoffs språk men när man väl gör det vill man inte komma ur det. Det känns hela tiden som att vi befinner oss i gränslandet mellan prosa och lyrik.

Namnen är tryckta på sidorna utan mellanrum mellan för- och efternamn och utan versaler, om de inte står i början av en mening. Janakippo, eskilbrännström och everttaube. Namn blir behandlade som vilka ord som helst, vilket bidrar till känslan att människor är inte så mycket individer med personligheter som de är känslor och kroppar. Personlighet överlag är någonting som inte riktigt ges så mycket rum. Synen på människan är att alla är resultat av diverse trauman, präglade och utmärglade av allt som händer och har hänt dem.

Jag som är konsekvent anti uppföljare för sakens skull (det tycks sällan befogat) kände mig till en början svalt inställd till två uppföljare av Jag for ner till bror. Men det märks att det här finns en tanke. Tanken var från början att romanerna skulle bli tre, och de blev tre. Det märks även att Smirnoff romansvit är skriven under en kort tidsperiod. Romanerna har publicerats 2018, 2019 och 2020. Så trots att de tydligt utspelar sig på olika fysiska platser, och att karaktärerna utvecklas och förändras är det tydligt att vi befinner oss i samma värld, språk och psyke.

Vi lämnas med ett knappt kryddmått hopp. Det känns helt okej. Det hade varit konstigt om janakippo fick ett lyckligt slut. Kanske måste allting gå sönder. Jag är tacksam att allt får gå sönder. Något annat hade inte varit i linje med kippo-serien. Janakippos slut är becksvart, vackert och värdigt.

/

Bokrecension: Sen for jag hem – Karin Smirnoff

Mejla skribenten!