fbpx

Ruth & Pen – Emilie Pine


Men du skulle ändå vara ensam, så du vänder dig bort från stationens torn och nu är du på gator du inte känner till, svänger på instinkt men din instinkt måste vara helt fel för du-är-så-autistisk och hon sa nej och hon såg på dig som …

06:19
Ruth mår inte bra. Idag ska det bli ändring på det. Hon har vaknat och bestämt sig för att agera på sina känslor. Ruth går igenom en äktenskapskris, tillsammans med maken Aiden har hon flera IVF-försök i bagaget och innan Aiden åkte till London på konferens sattes allting på sin spets: han kommer lämna henne, eller komma tillbaka. Vad Ruth vill ska hon bestämma idag. 

07:10
Pen mår inte bra. Idag ska det bli ändring på det. Hon har vaknat och bestämt sig för att agera på sina känslor. Pen är sjutton år gammal och är kär i sin bästa vän, Alice. Pen är autistisk och varje känsla, händelse och önskan revideras och analyseras när hon befäster dem i olika kategorier: vad känner hon? Varför? Och framför allt: är det normalt? Men idag ska hon lägga övertänkandet åt sidan. Hon har redan tolkat signalerna och bestämt sig för att det får bära eller brista, någonstans vet hon att det kommer bära. Nu ska hon berätta för Alice vad hon känner. 

Emilie Pines Ruth & Pen är en berättelse om två kvinnor som vi följer under ett knappt dygn. Vi kastas in i deras liv och känslotillstånd, där den dramaturgiska kurvan är helt beroende av deras mående. Varenda minut räknas, varenda känsla analyseras – om än flyktigt – så som en vanlig dag kan te sig. För visst är det så, att det är i de där små, plötsliga eller ogenomtänkta känslorna som vi fattar våra viktiga beslut? I ett infall av lust, rädsla eller panik finner vi oss själva och vad som definierar våra drivkrafter. Det kan vara känslan av fingertoppar mot bröstet som avgör infallet att deklarera våra kärlekskänslor till personen. Det kan vara dragningen till en främling i en bar som får en att inse att man helt tappat intresset av sin partner därhemma. Det är oftast de där små, små detaljerna som inte alltid får spelrum i en roman, som är de mest avgörande. Kanske krävs det att vi bara får ett dygn tillsammans, ett begränsat tidsutrymme, för att detaljerna ska få fäste och inte skuffas undan för större och (till synes) mer avgörande händelser. Det är detaljerna som avgör relationerna, det är exakt det som påvisas i Ruth & Pen. 

Men vilka detaljer är det då som åsyftas? I Pens fall är det bland annat hennes överlevnadsstrategier, att placera in både människor och känslor i fack och epiteter för att göra dem begripliga. Hon kallar sin pappa för Sandy, sin mamma för Claire och sin terapuet för kvinnan-terapeuten. Kanske är det ett sätt att levandegöra personerna i sitt liv, att veta hur hon ska tilltala dem och därmed känna för dem, men det är också ett sätt att förklara sin relation till människorna i fråga. Pen spenderar stor del av sitt dygn till att spåra sina relationer – vad har vi för relation? På vilket sätt utmärker det sig? Ofta ger hon sig själv svar på dessa frågor genom att svara på något annat språk som latin eller spanska. Saker och ting blir helt enkelt mer greppbara genom att beskriva det med fackmässiga (fack, i dubbel bemärkelse) termer. Att tänka eller att känna, kan tyckas som triviala tillstånd, men säger man det på latin får det en helt annan kontext. När hon ser två flickor kyssa varandra på Instagram tänker hon direkt: Duae puellae osculantur. Då blir det hon ser begripligt. Pen är duktig på språk, kanske har hon också behövt bli det eftersom hon har så svårt att kommunicera. 

Ruths känslor får hela tiden utrymme i relation till vad hon läser in hos andra. Med lätthet gör hon avvägningar i sitt eget känsloliv för att gå in i någon annans. När hennes klient brusar upp och går därifrån inser hon att hon ställde fel fråga alldeles för tidigt in i sessionen, vilket säger något om var hon själv befinner sig i sitt känsloliv – den analysen blir sedan oumbärlig för förståelsen av vad hon gör härnäst. 

Både Ruth och Pen vaknar med en föreställning om vad dagen ska bära med sig. I takt med att klockan tickar mot midnatt följer vi de små, små stegen som avgör i vilken riktning deras mål med dagen kommer ta dem. Det som verkade glasklart klockan 07.00 på morgonen kanske blir något helt annat klockan 23.07. 

Det är ett berättargrepp som är svårt att värja sig från, att vi följer karaktärerna per minut. Det blottlägger hur snabbt något kan förändras, varje sekund är viktig och varje detalj kan riskera att rasera allt. Boken är explosiv, fylld av känslor och vilja, och vi lämnar karaktärerna lika hastigt som vi släpptes in i dem. Ändå har allt förändrats från att vi påbörjade vår läsning, tusentals detaljer har skapat nya mönster i Ruths och Pens berättelse.

/

Bokrecension: Ruth & Pen – Emilie Pine