pisces szn – Martina Moliis-Mellberg

“jag undrar om jag skriver för att bli av med dig eller komma dig närmare”

I början av leo season kom den ut: Martina Moliis-Mellbergs åttonde bok, och andra för i år. Bara fem stjärnteckenssäsonger har passerat sedan hennes förra diktsamling, falk, publicerades, och redan på första sidan av pisces szn får läsaren en känsla av det hastiga skrivandet. Språket är starkt, simpelt och självklart. Det märks att det var akut. Texten behövde komma ut.

“ville stanna dig i varje gathörn och jag vet inte kyssa dig gå ner på knä ropa åt världen att du finns och du är ett fucking under så bered en väg varför gjorde jag inte det”

Det är ett diktjag i lejonets tecken och ett du i fiskarnas. Jaget minns, saknar och bearbetar. Duet har sagt att hon inte längre vill och lagt på. Och så är texten där, och den vill – helst vill den säga allt. Helst samtidigt. pisces szn är indelad i tre delar som kategoriseras efter låtar: Ocean Eyes av Billie Eilish, Deep End av Lykke Li och Back, Baby av Jessica Pratt. Genom delarna förs läsaren från relation till hantering av uppbrott, för att sluta i tiden efter. Trots den klassiska uppdelningen känns kronologin inte förutsägbar. I sin skildring av relation tar Moliis-Mellberg avstånd från det sockersöta och utgår alltid ifrån dåtid. Moliis-Mellberg har inte skrivit en kärlekshistoria, utan en skildring av kärlek.

Första och sista delarna består av mastiga, prosalyriska strofer, skrivna med gemener, frekvent användning av förkortningar (ngt, mkt, sthlm) och brist på skiljetecken. Här går det undan! Här ska allt med. Stundtals orsakar bristen på skiljetecken bland de korthuggna orden att läsningen fastnar, och stycken måste läsas om, men för det mesta känns språket kvickt och känslosamt. Det är som att läsa anteckningar från flödesskrivande, direkta tankar ur en människas huvud, eller en modernare, mer avantgardistisk Bridget Jones dagbok. Trots att texten känns som en personlig bearbetning för diktjaget blir läsaren blir välkomnad in i hens tankar och känslor – orden bär på en öppenhet och skamlöshet. Och allt kommer med: från biobesök till sömntabletter och återberättade sms-konversationer. Bland tyngre stycken som anaforiskt upprepar “jag saknar” väver Moliis-Mellberg in humor som ett uppfriskande kontrast.

“jag vet inte jag gråter så mkt det känns inte som ett bra tecken”

Mitten av diktsamlingen särskiljer sig från den första och den sista delen. De tjockare stroferna byts ut mot radbrutna, korta meningar. Fortfarande finns hastigheten och brist på andningspaus; meningarna står en efter en på över fjorton sidor utan styckesindelning. “självömkan” lyder en, flera rader senare: “jag känner mig så ensam”. Det är kort och koncist, och utan slut. Språket i dikterna (dikten?) är inte lyriskt, och det märks ännu tydligare i de enstaka raderna. Men behöver det vara? Vad är det poetiska i att vara oälskad?

Genom både tidsmässiga och geografiska referenser fungerar pisces szn som ett aktuellt tidsdokument; referenser som astrology memes, Euphoria och stories finns att hitta genom textens gång. Med så tidsmarkerande referenser riskerar texten att snabbt låta daterad – kanske “cringe” – men i och med det enkla språket och den närliggande vardagen och hur nära diktjaget läsaren får komma funkar det. Det vore nästan konstigt att läsa hur mycket diktjaget gråter och aldrig få höra om vardagens små vardagligheter. Men ibland kan närheten till diktjaget kännas för mycket. Då och då dyker referenser upp och gör att texten känns för intern; diktjagets kompis tror att jaget har hånglat med Helen och de skrattar. Vem är Helen? Samtidigt som det förlivar känslan av dagbok och inre tankar blir det ibland som att läsa en främlings dagbok – inte lika spännande som att snoka i en väns.

“jag är inte glad längre jag var glad när vi sågs jag var ledsen också men glad jag var kär jag är fortfarande kär men det gör mig inte glad det gör mig bara ledsen”

En tanke som återkommande slår mig genom textens gång är: ja, men såhär har väl alla tänkt? Och formulerat sig, på något sätt. Enkla meningar som “du tycker inte om yoghurt / du tycker inte om mig” och “vi bestämde att vi skulle ringas och sen textade du har migrän” staplas på varandra, och jag måste fråga mig själv: är det slappt skriven poesi? Är det bara icke-genomarbetade tankar i ett flöde? Eller finns det något genialiskt i att skriva exakt det som alla har tänkt och känt – en väldigt allmänmänsklig öppenhet, ett mod i att våga och orka uttrycka det okonstlade? Är det ett samtida kontrast till romantikens överdramatiserade lyrik, eller är det obearbetat? Varför skulle en text om bearbetning vara bearbetad? Jag lämnar boken med tankar som inte känns klara. Det är ju tematiskt snyggt, i och för sig.