Omslagsfoto: Sara R. Acedo

NOVELLER – Tessa Hadley

Barndom till ålderdom. Frihet ställt mot ansvar. Drömmar, magi och fantasi som förvirras med verkligheten. Kärlek, äktenskap och sexualitet. Men framförallt: att passera gränser som saknar väg tillbaka.

NOVELLER av Tessa Hadley är detta: Ett utforskande av den mänskliga erfarenheten som tydligt sammanfogats med de tio novellernas gemensamma nämnare Tiden. Tiden som ständigt är närvarande och pådrivande, som förändrar allt och ingenting alls. Denna Hadleys fascination – som syns i det urval som nu översatts av Marianne Tufvesson – är nästintill Christopher Nolan-fanatisk, men med den betydande skillnaden att människan, denna psykologiska och sociologiska varelse, är av större intresse. För medan tidsbegreppet som litterärt begrepp och mänsklig erfarenhet behandlas väl i novellsamlingen, genom flitig användning av tillbakablickar och reflektion över åldrandet, så är det de skarpa psykologiska skildringarna av karaktärerna som är Hadleys främsta bedrift.

Genom att skildra det vardagliga – med triviala tillfälligheter och banala möten – trollbinder Hadley läsaren med skarpa filmer av en människas inre rörelser; hennes tankar, känslor och begär. Jag läser och tänker: “Sådär känner jag! Sådär tänker jag! Sådär gör jag!”. Det är inte för att narrativen alltid är igenkännbara, utan för att de är så väl psykologiskt underbyggda – trots novellens korta format. Motiven och känslorna som läggs som grund till varför en karaktär gömmer en sidensjal i sin systers väska, en annan stjäl massiva mängder sprit från kiosken och en tredje aldrig ringer upp igen, gör att psyket och känslorna känns igen. Skammen, begäret, missunnsamheten och ångern – det är det mänskliga psyket som vi möter och som vi så väl känner igen.

“Ett bortförande” är när NOVELLER är som mest hänförande – en novell lika delar rå som öm. Denna novellens häxlika stämning, med sitt dåsiga skimmer som glittrar och skrämmer, drar tankarna till Duras ödes- och sorgemättade landskap, eller det dova cerisrosa filtret som lägger sig likt en dimma av lust och oskuldsfullhet över omslaget av Kate Bushs Hounds of Love. Utöver stämningen är även tematiken lik Duras, med en sorgfylld flicka som blir till kvinna när hon en eftermiddag låter sig föras bort av ett killgäng. Dygnet med killarna förändrar flickan, blir ett minne som är laddat med sexualitet, begär och makt som hon aldrig kan släppa – men heller aldrig dela med någon. I det medvetnas undre plan naglar hon fast minnet om den andra världen, den som hon upptäckte vid bortförandet. Där finns löftet om ett annat liv: Ett liv fyllt av ljusa, vita rum och en pojke och en flicka som sover nakna bland vita sänglakan.

Foto: Mark Vessey

“Erfarenhet” och “Cecilias uppvaknande” rör sig i en liknande tematisk och känslomässig sfär. “Erfarenhet” osar av erotik, begär och fantasi när karaktärerna rör sig kring frågan om äktenskap och dess slutdestination, samt vad som är privat kontra offentligt. Vad händer när någon utan lov korsar gränsen – tränger sig in genom att läsa en annan persons dagbok, rota på dennes vind, försöka förföra dess ex-älskare? 

Likt handlar “Cecilias uppvaknande” om att passera gränser, men där den oåterkalleliga förändringen är att ett barn för första gången ser världen för vad den är, utan det filter som skänker barnet dess naivitet. Ser att världen och föräldrarna är annat än vad de uppger sig vara. Annat än vad hon, barnet, fram tills precis prick då tagit dem för, men vilket hon aldrig kan ta dem för igen. Istället ser hon nu deras fulhet, och vänder sig äcklad bort.

Det finns svagare delar av novellsamlingen, som “Sidenbrokad”. Novellen rymmer insiktgivande reflektioner över klassresor och -skillnader, men känns tunnare då den fastnar vid ytan när den upprätthåller sig vid detaljer som hindrar berättelsen från att skjuta i djupet. Lika så med “Ställföreträdaren”, som känns outtömd. Handlingen, med en kvinna som förälskar sig i en man för att han fysiskt liknar hennes faktiska förälskelse, känns ovärdig dess utförande som aldrig når aldrig fullt ut.

Att teman, stilgrepp och berättarstrukturer återanvänds i det urval av tio noveller som utgör samlingen gör att NOVELLER halvvägs igenom upplevs vara smått repetitiv och förutsägbar. Läsaren kan i förhand lista ut hur narrativet kommer att veckla ut sig, vilka riktningar berättelsen ska ta på nästa blad. Att samlingen är ett kollage av enskilt författade noveller, för publikation i andra novellsamlingar och The New Yorker, framträder. Novellernas styrka försvagas när de ställs invid varandra – medan upplevelsen blir till det bättre om en njuter av dem enskilt, utan bruset och smaken av en annan.

Direktheten, som hör novellen och Hadley till, upplevs i NOVELLER som avslöjande, rycka-av-täcket blottande. Det som blottas är inte bara det fula i människan – hennes skamliga begär och handlingar – utan något viktigt och dolt om livet. Ur en många gånger tillbakaseende blick förstår vi att de ödesdigra ögonblicken, de händelser som formar och aldrig lämnar en människa, ofta är små. Vardagliga. Tillfälliga. Så tillfälliga att de för alla andra försvinner ut i glömskan, snabbt blir obetydliga. Intuitivt förstår vi – förstår på ett sätt som känns som att utsätta magen för g-kraft – att allt är tillfälligt och relativt. Att vi är ensamma och osynliga. En emotionellt oönskvärd förståelse, förstås, men litterärt väldigt önskvärd.