Bokrecension: Norr om gryningen – Nuruddin Farah

”Och du vet väl vad som händer när två elefanter rusar mot varandra och slåss?
”Nej, berätta är du snäll.”
”När elefanter börjar brottas, då är det gräset som får stryk”

Så beskriver Norr om gryningens protagonist Mugdi den polarisering av extremparter som möts i bokens intriger. Mugdi beskriver hjälplösheten över att befinna sig mitt emellan, och därmed bli drabbad, när förutfattade meningar om hur en viss kultur ”bör bete sig” försöker utmanövrera varandra. Med ett rappt och koncist språk ger författaren Nuruddin Farah (f. 1945) dessa extremparter svar på tal.

Vi möter en somalisk familj som är bosatta i Norge sedan flera år tillbaka. I bokens inledande skeende sörjer de förlusten av sin son, som tidigare deltagit i högerextrema terrororganisationer, och därmed tagit sitt liv i ett terrordåd. Sonens självmord fungerar som en katalysator för bokens fortlöpande handling, då sonens fru och styvbarn nu behöver någonstans att bo och därför flyr till Norge från Somalia. Därefter följer en berättelse om intriger, identitet och hur det kan vara att tvingas överge en kultur som man hela sitt liv sett som självklar. I förgrunden möter vi en splittrad familj som lär känna den bortgångne sonens änka och styvbarn. Men underliggande finner vi desto fler relationer utöver den familjebaserade. Boken tar upp frågor som relationen mellan människa och ett land, relationen till en religion kontra ett sekulariserat samhälle och inte minst relationen till sig själv och sin identitet.

Norr om gryningen både manifesterar och spräcker hål på stereotyper på samma gång, med hjälp av de mångbottnade karaktärerna. Ett tydligt exempel på detta är karaktärernas ständiga tedrickande. Det hävdas att det finns ett somaliskt sätt att dricka te på, men detta motstrids indirekt av att flera av bokens somaliskt födda karaktärer dricker te på helt andra vis. Detta skapar en mångfacetterad berättelse med oförutsägbara karaktärer, trots att boken till stor del bygger på de fördomar som presenteras. Det faktum att karaktärernas individualitet får stå utanför fördomarna, och samtidigt i relation till sin kultur, bildar intressanta maktförhållanden karaktärerna emellan. Ytterligare ett exempel på detta ser vi när vännerna Himmo och Timiro diskuterar Timiros skilsmässa. De pratar om att de känner många kvinnor som inte ”har råd” att skilja sig då de inte har några ekonomiska förutsättningar, eller att skilsmässan motstrids av familjen, vilket är grundat i religiösa eller kulturella normer. Deras konversation påvisar att skilsmässor inte hör till normen inom deras sociala kretsar, men att Timiro ändå väljer att skilja sig. Att Farah tar upp dessa typer av maktförskjutningar bidrar till en läsning där vi på samma gång dömer och relaterar med karaktärerna å det djupaste. Detta blir särskilt viktigt när man som läsare försöker skapa en rättvis bild av karaktärerna och på så vis lyckas Farah gestalta problematiken i att vara ett grässtrå mellan skenande elefanter.

Mugdi, pappan till den avlidne sonen, arbetar kontinuerligt med en översättning från norska till somaliska av Giants in the earth (1924) under bokens gång. Genom denna översättning drar han hela tiden paralleller till sin verklighet och tar hjälp av den för att göra verkligheten begriplig även för oss läsare. När Mugdi hämtar flyktingarna, änkan och hennes barn, på flygplatsen sitter han och översätter ett stycke i Giants in the earth där en flykt från kolonialisterna i Nordamerika gestaltas. Han återkommer även till en passage i sin översättning där han relaterar förlusten av någon man älskar, både genom samhällets normer och maktstrukturer och sina egna erfarenheter. Mugdis översättning av Giants in the earth tar läsaren i handen i förståelsen av hur historien lätt kan upprepa sig själv. Detta får en att fundera över hur mycket inflytande man som individ har över sitt eget liv och hur mycket som ligger i samhällets och religionens händer samt ens socioekonomiska förutsättningar. Det är en skrämmande sanning att det finns många likheter mellan Mugdis liv och de livsöden han översätter i Giants in the earth, och kanske är det den sanningen som gör Norr om gryningen oumbärlig för vår förståelse av samhället idag. Vi måste förstå den, för att inte upprepa historien.

/

Bokrecension: Norr om gryningen – Nuruddin Farah

Mejla skribenten!