Omslag: Eva Wilsson

Bokrecension: Nocilla Dream – Agustín Férnandez Mallo

Nocilla är en spansk lågprisvariant av Nutella, en spansk punklåt som sjunger om denna chokladiga hasselnötskräm och namnet på den litterära trend som Agustín Fernández Mallos Nocillatrilogi utlöst i Spanien. I den svenska översättningen av Djordje Zarkovic, utgiven vid förlaget Nirstedt/Litteratur, kan en känna igen den ilska, existentiella ångest och trams som även återfinns i den punklåt som inspirerat till titeln Nocilla Dream. Vid en första anblick kanske främst det sistnämnda: Trams. Eller “finare” formulerat med prefixet post. Postmodernism. Postpoesi. Postverklighet. 

Agustín Férnandez Mallo (f. 1967) är förutom postallt även fysiker och författare. Transhumanist och existentialist. En hardcore Jorge Luis Borges-fanboy. I alla fall om en ska döma utifrån de 113 texter som utgör Nocilla Dream. Texter som är mellan några rader till flera sidor långa. Lyriskt och kliniskt berättade. Autofiktion eller fiktion. Ett cento av citat från naturvetenskap, journalistik och populärkultur blandat med egna och andras reflektioner om verkligheten (som Férnandez Mallo själv kallar för “kollektiv fiktion”) och fantasin (Férnandez Mallos version: “personliga fiktioner”).

Klistret, det som håller samman, dessa 113 olikartade textfragment är platserna. I epicentrum står US Route 50, Nevada, och trädet med så många upphängda skor att de skymmer, och ersätter, trädkronan. Till skor och öken återkommer vi ständigt, alltid plötsligt och utan förklaring, mellan nedslag i Danmark hos en man som gör konst av tuggummi, Kenny som gjort sig hemmastadd på Singapores flygplats, ovillig att leva annanstans än glappet mellan nationsgränser, och Sherry som arbetar på bordellen på Honey Route och som gråter för att älska är det svåraste i livet. Det är observationerna av dessa, och andra, personer och platser som knyter ihop historien, skapar Nocilla Dreams kronologi som helt saknar koppling till jordens rotation. När detta förhållningssätt till tiden är oss fråntagen får vi istället för ledtrådar som uppger solens plats på himlen eller visaren i uret, leta efter kopplingar mellan objekten och platserna för att på så vis kanske förstå vilken riktning vi färdas i. Vad i föregående stycke hakades fast vid, fick leda likt John in i nästa textfragment? Var det skon, datorn eller kärleken? Vilken dominobrickan föll därpå, och vilken träffade den därnäst?

Förutom att Férnandez Mallo tar dominoeffekten tillhanda för att beskriva livet tar han även ofta hjälp av fysiken (som den fysikern han är) för att förklara den “kollektiva fiktionen” vi lever i. En verklighet präglad, och kanske ersatt, av teknologin – massmedierna, nätet och filmen. Detta intresse i teknologin skiner igenom genom hela romanen. Filmen höjs över romanen som dödförklaras medan olika filmtekniker imiteras i ett försök att “lyckats nå fantastiska resultat”. Internets struktur får inspirera till bokens struktur, där läsningen av Nocilla Dream påminner mycket om det zappande mellan bild, text och film som är vardag på internet. Massmedierna förklaras som den nya Verkligheten, med sin lyckade etablering av en parallell (artificiell) verklighet som upplevs som äkta och den enda. 

Dessa existentiella och transhumanistiska observationer framförs i en magisk realism som följer logiken, låter sig förklaras i jämförelse med atomer, elektroner och fysikens lagar för att sedan tvärt bryta ut i en poetisk betraktelse, måla upp en vacker bild som bryter mot de lagar och den logik som nyss styrde och ställde. De surrealistiska händelseförlopp som vi får följa, det detektivarbete och existentiella filosofi som romanläsningen medför är intressant och utmanande. Lämnar en övermättad. För främst är Nocilla Dream ett svårläst stycke bok som vill mycket och gör mycket, men också förlorar hemskt mycket i sin girighet att ifrågasätta allt. Lämnar läsaren förundrad och förvirrad över varför den som dödförklarar litteraturen ägna sig med att just skapa litteratur. Och om ordet post har någon betydelse kvar alls – urtvättad till genomskinlighet vid samma stund det sattes framför poesi. 
Men det går inte att vika från det faktum att det tidlösa universum som Férnandez Mallo bjuder in oss i, som skådas från en distanserad utsiktsplats för att sedan djupdyka ner i en inzoomad närbild, är hypnotiserande. För den absurda handlingen, som sammanfogas på ett minst lika absurt vis, säger slutligen mycket om den Verkligheten vi lever i (vilken vi nu än lever i och vad vi nu än väljer att kalla den). Hur det lilla, atomerna, till det stora, universum, och allt däremellan under läsningens gång berörs inte bara i verket utan också i läsaren. Om inte annat än för att för en stund uppleva svindeln i att sväva gravitationslös, fri från tidens bojor då “till och med tiden har lösgjort sig från historien och svävar, vilket är obligatoriskt för allt som är post”.

/

Bokrecension: Nocilla Dream – Agustín Férnandez Mallo

Mejla skribenten!