Nattvarelser – Leila Mottley

Uncle Ty vänder sig tillbaka mot ratten. “Jag gjorde mitt val. Du gjorde ditt.” 

Han kastar inte ens en blick på mig i backspegeln eller säger hejdå eller nånting, han bara väntar på att jag ska kliva ur bilen och sen glider han iväg. Tillbaka ner dit sanden är varm och han inte behöver tänka på Marcus, på allt vi borde ha gjort annorlunda, på vad det innebär att ha ett liv man inte kan köra ifrån. 

Kiara är sjutton år gammal och bor i sitt barndomshem med sin bror Marcus. Hennes pappa är död och hennes mamma sitter inne. Oaklands slitna lägenheter har skyhöga hyror trots att ingen har råd och poolen i området är fyllt av bajs och klorin. Kiara tigger arbetspass i den lilla butiken för att ha råd att bo kvar. Marcus drömmer om att bli artist, precis som deras uncle Ty som bor i L.A. och tjänar feta pengar. Men alla kan inte vara uncle Ty och utan de feta pengarna är livet som rappare inte så fett. Dessutom sticker Dee, grannen, iväg flera veckor i streck och lämnar sin nioåriga son Trevor ensam. Kiara är inte bara ansvarig för sitt eget liv, utan för alla hon bryr sig om. 

Efter att ha sökt jobb på en strippklubb i närheten, där Marcus exflickvän jobbar, träffar hon en man med en ful slips. Detta blir upptakten till det som kommer att bli Kiaras liv som sexarbetare, som en flicka som bara existerar i natten – som ett barn som inte har något annat val. 

Nattvarelser är Leila Mottleys debutroman, vilken hon började skriva när hon var lika gammal som huvudpersonen Kiara, och publicerades 2022. Boken sätter ord på en obeskrivlig sorg, känslor av skuld och ansvar och lyfter fram vad det innebär att vara fattig i vårt moderna samhälle. Författaren tar upp frågan om valmöjligheter på högst subtila sätt – nämligen genom att påvisa att inte alla har ett val. 

Kiaras liv är varken tomt eller innehållslöst, snarare är det fyllt av saker som gör en människa levande. Hon sjunger sånger för grannbarnet, hon dricker öl med storebrorsans killkompisar och hon kittlar sin bästa kompis så att hon skriker. Hon har ett rikt liv med många människor hon tycker om, många som vill skydda henne. Men det egentliga säkerhetsnätet, det samhälleliga, det finns inte till för henne. Och bevisligen är det också det enda som spelar någon roll för hur hennes liv kommer utformas. När polisen hittar Kiara i en gränd där en man våldför sig på henne så sätter de henne i en polisbil, men inte för att ta upp hennes vittne eller säkerställa att hon mår bra. Istället blir hon utsatt för trafficking av dem, våldtagen av sin stads poliser. 

Kiara hamnar i en spiral av ondska och utsatthet, men språket blir aldrig uttömt, aldrig enkelt eller klicheartat. Det är plågsamt tydligt att vi följer en levande individ, en flicka som samhället fullständigt skiter i. 

Vid ett tillfälle uppsöker Kiara sin mamma, hon som lät deras lillasyster drunkna i poolen utanför och sedan skar upp handlederna bara för att överleva med skammen under huden. Hon förklarar att hon inte vet vad hon ska göra, att hon är ensam med en enorm börda. Mamman ber henne kontakta uncle Ty, han som lämnade dem så fort det blev knivigt och nu är en framgångsrik artist. Blodsband bär på ett ansvar, tycker mamman. Man hjälper sin familj när man måste. Men är det verkligen en avlägsen släkting Kiara ska ringa när allting skiter sig? När hela hennes släktskap befinner sig i en ändlös tunnel utan något ljus? 

Ja, kanske är skulden den absolut mest drivande känslan när det kommer till att hjälpa någon i nöd, och ja, kanske finns det en anledning till att man refererar till blodsbandet som den enda livlinan – och det blir omöjligt att värja sig från att skuld är ett privilegium. Att man haft möjligheten att bära någon men istället struntat i det. 

Nattvarelser är en gripande och närvarande roman som på samma gång skrämmer och pekar på en djup medmänsklighet. Språket är oerhört drabbande och vackert, trots att det ofta gör ont och skaver. Den skildrar ett mänskligt kaos, utan moralkakor och utan pekpinnar. Därför blir frågan om ansvar kvar efter att man läst bokens sista rader. Är det ett barns ansvar att begripliggöra en mörk vuxenvärld?