Mjölkat – Sanna Samuelsson

“Tradwife”, kan jag ironiskt frusta till min kille när jag köper den ohomogeniserade mjölken i mataffären. På nätet bubblar det fortfarande i den nykonservativa myllan, och begreppet, vars användning i modern tid springer ur den amerikanska alternativhögern, syftar på en kvinna som återvänder till traditionellt husliga ideal. Söker man på termen på sociala medier hittar man snabbt så kallade “homesteaders”, människor som söker självförsörjning på landsbygden som ett alternativ till det moderna samhällets acceleration. Skrapar man lite på ytan på de påstådda lantbrukarna verkar det som att rätt många av dem fortfarande lever på lönen från ett jobb där det går bra att sköta alla möten över Zoom, och på sin höjd odlar homeopatiska örter i en pallkrage. De riktiga resterna efter bondesamhället som en gång dominerade västvärlden försvinner, och världen tycks röra sig i samma riktning som alltid, helt utan nostalgi.

Detta upptäcker Ellen, en bonddotter som flyr tillbaka till familjens gamla gård. Sanna Samuelssons debutroman är en väv av berättelser från gården, både under uppväxten och mötet med samma platser i nutid. Ellen ockuperar utan ägarnas vetskap bostadshuset på gården, med grannen och barndomsvännen Max som tyst vittne. Det är en annan gård hon möter, där hagen är tom och ladugården låst. Griffeltavlorna som suttit bredvid kornas bås är nu en chic inredningsdetalj.

Bondgården blir en skådeplats för Ellens mellanförskap. Särskilt intressant är barnet, vars perspektiv på gården framträder i tillbakablickarna. Gården är en helhet, en enhet man är en del av oavsett om det på pappret är ens arbete eller inte. “En gård utan djur är ett museum”, tänker Ellen, och vandrar runt i relikerna av hennes identitet. Vad sker med en funktionell plats när efterfrågan plötsligt försvinner? Det är uppenbart att förlusten av denna identitetsbärande plats är obearbetad och försätter henne i ett vakuum mellan barn- och vuxenvärlden. Ursäkta en freudian, men hela Ellens process känns som klassisk regression, eller som hon själv uttrycker det: “Vi som är uppfyllda av vår barndom blir kanske aldrig vuxna”.

En underliggande panik som slår mig som läsare, men som knappt verkar bekomma huvudkaraktären, är risken för att bli påkommen. Hon har trots allt gjort inbrott. Ellen äter mat ur kyl och skafferier. Emballagen gömmer hon halvhjärtat under några servetter. Bilen står mitt på gårdsplanen. Det här utvecklar sig tyvärr till en brist i premissens trovärdighet. Det känns helt enkelt osannolikt att ingen i ett litet samhälle skulle reagera på att en främmande bil stod utanför ett hus där ingen är hemma, och slå en signal till ägarna för att kolla läget. 

I övrigt känns dock avbildningen av landsbygd och bonde äkta, och fri från glättigt TV-daltande. Ladorna är tomma, och kanske var det ändå inte enklare när de inte var det. Sanna Samuelsson lyckas hålla isär huvudkaraktärens personliga regression från konservatism och sentimentalitet, vilket särskiljer Mjölkat från rätt mycket annan “allt-var-bättre-innan-instagram”-litteratur som publicerats det senaste årtiondet. Värda att notera är också de skickligt insprängda faktastyckena om jordbrukspolitik, som kontextualiserar och upplyser utan att kännas som att läsaren matas med budskap. Språkligt är Samuelsson mycket skicklig, och den utpräglade stilistiken håller med fast hand ihop vad som kunde blivit en betydligt spretigare handling i händerna på en sämre författare. Det krävs onekligen hantverksskicklighet för att skriva en onostalgisk minnesroman.