fbpx

Min vän Natalia – Laura Lindstedt

När är det egentligen dags att uppsöka terapeut? Är det medan man fortfarande kan göra något åt sin situation? Eller när man är oförmögen att se vad som behöver göras? Eller när man helt enkelt vill få syn på sig själv ur ett nytt perspektiv? Eller samtliga?

I Laura Lindstedts autofiktiva roman Min vän Natalia möter vi Natalia, en ung kvinna som uppsöker en terapeut för att få hjälp med sitt sexliv och landar hos berättaren, som inte omnämns som något annat än just “terapeuten”. Varje vecka har de inbokade möten där Natalia får olika uppgifter att fullfölja till veckan därpå. Hon får stödord till hjälp för att greppa tag om associerade minnesbilder; där ordlistan ska förmedla hål i minnet som orden kan fylla. Hon får i uppgift att teckna specifika ting, exempelvis fallossymboler eller en avbild av sitt eget underliv. Hon får arbeta runt en tavla för att känslorna den väcker ska utmynna i att blottlägga hennes egna förtryckta känslor. Dessa uppgifter tar sig Natalia an med stor omsorg. Hon väljer outfit baserat på mötets ämne, hon skriver sida på sida om vad orden på listan gör med henne. Detta kanske låter fullkomligt rimligt, vilket det hade kunnat vara om det inte vore för att terapeuten inte kan lita på hennes berättelser.

Berättaren beskriver att hennes mål som terapeut är att förändringen för patienten ska ske i terapisoffan. Att samtala, få syn på sig själv i nuet, är grundläggande för att komma fram till de mest uppriktiga tankarna om sina problem. Det är intressant att ta detta i beaktning när vi läser om behandlingen av Natalia. Ju längre in terapeuten kommer i Natalias minnen, desto mer märker hon Natalias behov av att själv kontrollera sessionen. Natalia tar med sig en egen klocka med inställt larm, som för att avgöra när hon vill sätta stopp för samtalet. Hon spelar in sig själv, både genom film och ljudupptagning, och förlitar sig blint på texterna hon formulerat innan mötena i soffan. Eller, soffan förresten, Natalia rör sig mellan alla möjliga platser i rummet – för i soffan är det terapeuten som bestämmer. Sessionerna blir mer och mer en maktkamp för att komma närmare patientens kärna och terapeuten tvingas fråga sig själv: Hur ska jag kunna nå in till en patient som är fullt medveten om mina strategier? Och: Var går gränsen mellan patient och terapeut?

Laura Lindstedts roman sätter fingret på en problematik som lika väl går att placera på samhället i stort som i en terapeuts soffa. Hon gestaltar på ett okonstlat och mångbottnat sätt den voyeuristiska bilden av sig själv – individens behov av att se sig själv ur någon annans blick. Natalia är medveten om att hon behöver gå i terapi eftersom hon redan innan vet vad terapeuten kommer att säga om henne, men behovet av att få syn på sig själv gör att hon växer när hon betraktar sig själv genom någon annans blick. Natalia trivs i ordlistorna hon får, eftersom hon då själv kan avgöra vilka delar av sig själv hon vill att terapeuten ska få syn på. Hon väljer att utelämna vissa delar, konstla andra och iscensätta minnesbilder för att framställas på det sätt hon själv vill. Helt ointresserad av att gå djupare in i sig själv än vad hon kan kontrollera kastar hon sig mellan det banala och det filosofiska; gömmer viktiga nycklar för terapeuten medan hon blottlägger det primitiva i ett försök att göra terapeuten nöjd. Hon väljer att ta med sig en avbild av en erigerad penis som hon på ett detaljerat sätt beskriver tankarna kring, men väljer att tystna när terapeuten kommer in på ämnen som sorg. Det vill säga: hon gör tvärtemot terapeutens önskan om att förändringen ska ske i nuet, i det okontrollerade, i terapisoffan.

När är det egentligen dags att uppsöka en terapeut? Frågan kvarstår efter att ha lagt boken ifrån sig, men trots det känner man sig inte lurad. Frågan består, eftersom svaret finns någon annanstans, där terapeuten inte automatiskt har tillträde. Om vi istället riktar om frågan, så känns svaret mer rättvist: När är du redo att ta dig an en terapeut? Kanske får du svar i soffan.

/

Bokrecension: Min vän Natalia – Laura Lindstedt