Min dag i det andra landet. En demonhistoria – Peter Handke

Österrikaren Peter Handke är för en svensk publik kanske mest känd för de våldsamma protester som utbröt vid tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur 2020. Varenda kulturskribent i Sverige tycktes ha något att säga om priset, oaktat om de hade läst något av det han har skrivit eller inte. Sedan dess har två nyskrivna romaner av Handke utkommit på svenska: Frukttjuven (2020) på Albert Bonnier och nu i november Min dag i det andra landet på Bokförlaget Faethon. 

Om Frukttjuven fortsatte i det kvasi-biografiska spår som igenkänns från en bok som Mitt år i Ingemansbukten är hans senaste roman snarare en återgång till den typ av trevande prosa som återfinns i essäböckerna Tankar om tröttheten och Tankar om den lyckade dagen.

Romanen, som skildras i första person, handlar om en namnlös berättare som redogör för en period av sitt liv då han blev regelrätt vansinnig. Boken är uppdelad i två delar, den första återger vansinnestiden, den andra skildrar frälsningen i titelns andra land. 

Berättaren beskriver sitt tillstånd under åren av besatthet som om han gick i sömnen, själv omedveten om sina handlingar och i efterhand utan minne av dem. Han tar alltså hjälp av sin syster och människorna i byn för att återskapa denna tid. Han får veta att han i flera år har bott på en kyrkogård och om vartannat terroriserat traktens befolkning med hemska förolämpningar och brutit ut i vacker sång. Berättaren ska också ha lockat till sig följare, som likt honom vandrat runt i landet mer eller mindre galna men likväl tolererade av dess befolkning. 

I romanens andra del får vi följa berättaren på hans resa genom det andra landet, ett land där tiden tycks vara upphävd (“Urdemonen Otålighet?” – var satt ur spel, och därmed även nödhjälperskan Tålamod) och där människorna hälsar på honom som en gammal vän vilken äntligen återvänt hem.

Han rör sig genom denna trakt med barnets blick, förundrad över även de minsta detaljer. Han upprättar också en rad regler som han ska följa under sin vandring, bland annat skulle mina ögon dagen lång undvika varje brännpunkt, varje fokus. Inte minsta enskildhet! Till slut når han ett värdshus där han möter en kvinna som han dansar med. Under de därpå följande raderna flyger åren förbi och vi förstår att han har flyttat ihop med denna kvinna och att de har skaffat barn. Äntligen når han en form av ro och gemenskap.

Resan, bort från hemvisten, i både faktisk och metaforisk mening är ett återkommande tema hos Handke. Men om det tidigare har handlat om en inre längtan bort från det redan kända, det privata, så tycks denna senaste resa vara en mot försoning med det egna jaget. Handkes berättare verkar drivas av en vilja att nå fram till sig själv och lägga konflikterna bakom sig, att upphöra med sin envetna opposition och helt enkelt leva i någon form av samhörighet. Till min festkänsla hörde att jag, efter alla år som ensamätare, den arme saten själv, nu för första gången spisade tillsammans med andra, superade vid gemensamt bord. Men vad händer när denna samhörighet äntligen är uppnådd? När barnen, frun och vardagen sent omsider infinner sig? Tvivel bryter ut, tvivel att han kan vara någon annan än den sällskapsfientlige. Han inser att han utan det motspänstiga och trotsiga inte finns, att han stagnerar och reduceras till en existens utan förändring. 

Romanens avslutande rader framstår som en krigsförklaring mot det stillastående livet och en uppmaning till läsaren att följa i berättarens spår.

Språket är som sagt omisskännligt Handkes: de insprängda fråge- och utropstecknen, de märkliga ordsammansättningarna och de retoriska frågorna som tycks vända sig till både läsaren och berättaren samtidigt. Även den hos Handke så påtagliga betoningen vid seendet återfinns. Strävan att nå någonting bortom orden, att nå, eller kanske återfå, den rena bilden. Handke är på detta sätt inte en historieberättare i gängse mening, han är inte ens en återberättare utan snarare en framberättare. Han skriver fram den värld som vanligtvis döljer sig bakom språkbrukets konventioner och uttjänta klyschor, genom att gå i opposition med själva språket blottlägger han nya typer av erfarenheter och nya typer av detaljer. 

Peter Handke är inte en särskilt lättillgänglig författare, men för de som lägger ned arbetet och sätter sig in i hans verk öppnar sig en språkvärld som få av hans samtida har kommit i närheten av. 

Text: Albin Lundgren