Meningarna – Johanna Ekström
“Mamma är i färd med att dö. Nu på 1980-talet på en gata i Tokyo. Nu trettio år senare på ett äldreboende i Stockholm.”
Det är där Meningarna börjar, och fortsättningsvis åmar sig kring i en grön spiral tills boken, förvriden, urvriden, tar hamn. Spiralens hållpunkter är: Att vårda sin mamma, vara en mamma och skriva om sin mamma. Moderskapet är med andra ord omöjligt att komma ifrån men likväl omöjligt att förhålla sig till, eller förstå. Det är samtidigt möjligt och omöjligt. “Det är detta som är plikten.”
Johanna Ekström (f. 1970) utforskar biografiskt och lyriskt sin relation till Mamman; hon som rör sig mot döden på äldreboendet och hon som hon själv är, till sitt barn och till sin egen mor. Det är ett smärtfull skärskådning av en obestämbar och oundviklig relation. En som styrt och styr och som nu styr Ekström till att motvilligt skriva bort upplevelsernas sanningshalt i Meningarna. (För att ”Boken kommer att säga, åtminstone mellan raderna, att jag inte menar det jag skriver”). Tacksam är jag över den motviljans kraft när jag, även motvillig, möter resultatet. För berättelsen är riktigt mörk och den gör riktigt ont. Ett existentiell-ångest-mörker sköljer nästan bort en. Men det är just det; den existentiella skildringens rikliga styrka, som odlar en litterär tacksamhet. För Ekström skildrar ett sicksackande mellan nu och då, mellan död och liv, men framförallt; ett sätt att leva med existensens premisser, oundvikliga smärtor och oönskade reaktioner på dessa, som känns riktigt, som på riktigt. Vi erbjuds ett titthåll in till när Ekström benar ut lite av allt för att förstå något om relationen till mamman, och därigenom sig själv. Hon som också är henne själv, och någon annan. Motstridigheten är ett ofrånkomligt faktum.
Kluvenheten till modern, till sig själv och till så mycket fångas i språkets små finesser. Mellan raderna eller där orden tar slut. Som när Ekström försöker närma sig en beskrivning av relationen mellan modern och barnet, mellan henne och mamman, men orden faller bort: “Det är något som måste sägas och som både är för enkelt och för svårt. Enkelt för att det är ett konstaterande. Svårt för det gör ont och för att orden länkar oss samman med varandra. En mor är någon som har ett barn. Ett barn, någon som …” Det smärtsamma som bara inte kan formuleras. Inte kan sättas till världen i bokstäver. Så det får vara.
Meningarna är en skildring av att stå intill döden som pågår så länge och på så många håll. Meningarna är också en skildring av det förstelnande med skrivandet; att i försöket till att sätta ord på något ta död på det. Uttömma det på sanning och liv. Men att inte kunna undvika det, inte kunna inte skriva (och därmed tömma på liv). Det är en smärtsam men sann berättelse som sker under huden (vilseleds inte av det mjukt puderrosa bokomslaget) som är värd sin plågsamma resa. För med den följer en tröst. En tröst i att inte vara ensam med det hemskt tunga och fula.
