fbpx

Mästaren Colm Tóibín

Det är en diskussion som aldrig kan urholkas, den om huruvida läsningen är en ensam och privat syssla eller ett verktyg för att öppna upp för diskussion. Oavsett om man grundar sina åsikter i 1800-talets salongskultur eller kritiken av Kerstin Thorvalls debutroman så kan man inte bortse från vetskapen: läsandet kan vara både och – kanske existerar den ofta i gränsdragningen av vad som är privat och offentligt. 

Vi befinner oss i London år 1895. Vi möter författaren och dramatikern Henry James som precis ska få bevittna premiären av sin första pjäs någonsin. Nu ska han snart få se publikens reaktioner på hans ord, vilket också blir första gången han släpper in allmänheten i sin hjärna. Det är ingen som säger till dig att stryka något i en text som läses tyst, men sägs orden inför folk så blir risken genast större, tänker han. Mycket riktigt blir pjäsen totalt misslyckad, medan Henrys stora konkurrent, Oscar Wilde, säljer ut föreställning på föreställning alldeles intill. Henry bestämmer sig med ens för att fly – han tänker inte sluta skriva, men han tänker inte skriva för någon annan. 

När han drar sig tillbaka tillåter han sig samtidigt att lyssna inåt: minnen och spöken från ett tidigare liv uppenbarar sig och fragment av människor han känt dröjer sig kvar. Snart är alla Henry älskar döda – hur blev det egentligen så? 

Mästaren av Colm Tóibín är en autofiktiv skildring, eller en bibliografisk roman, av författaren, även kallad Mästaren, Henry James liv. Henry James (f. 1843-1916) var en modernistisk författare som genom sina romaner blev hyllad för sin gestaltningsförmåga, han skrev inte sällan utifrån en specifik karaktärs perspektiv och tankar snarare än den allvetande berättaren. Det faktum att Tóibín nu porträtterar Henry med densamma berättarteknik är inte bara smart, utan också otroligt välgjort. Vår berättare är både blottad och trovärdig när han leder läsaren genom sitt liv, sina känslor och sin innersta skam. 

Vid ett tillfälle uttrycker Henry att skrivandet till en början var ren brödföda. Han hade aldrig problem med deadlines eftersom han visste vad som skulle ske i följande kapitel. Men när han sedan hittar sin egen stil och motiv blir karaktärerna mer och mer levande för honom och han blir mer enträgen om att skapa så oförutsägbara (läs: trovärdiga och mångfacetterade; min tolkning) som möjligt. Han önskar att läsaren ska förstå karaktärens motiv, när agerandet inte är försvarbart. Som läsare kan man tolka det som att han skriver av ren drivkraft: att skrivandet är mer väsentligt än vad som faktiskt står. Att känslan bakom raderna är vad som avgör hur vi uppfattar berättelsen. Likaså gestaltar Tóibín Henrys övriga drifter boken igenom: kärlek, sex och skapande – känslorna tycks komma som av sig självt, men blir hela tiden utmanade av samhället han lever i och tvingas därför bort från raderna. 

Genom romanen står det privata och sårbara i ständig relation till en auktoritär offentlighet, där folket får stå för den kritiska blicken utifrån. Din socioekonomiska bakgrund, din sexualitet och ditt konstnärliga kapital avgörs hela tiden både i hur och vem du är och vem de runt omkring dig vill att du ska vara. Skammen är den som håller dessa diskurser isär, och skäms du inte finns botgöring i lidandet. 

Henry beskriver att hans pappa som trettonåring gjorde ett bus som resulterade i att han var tvungen att amputera benet. Henrys farfar var en mycket sträng man som sällan visade någon typ av ömhet. Men så fort Henrys pappa var tvungen att amputera blev hans farfar som förbytt. Plötsligt blev han snäll och öm, ville hålla av och hjälpa. När Henrys pappa många år senare kollapsar efter att ha sett en vålnad läser han Swedenborg och landar i att det måste vara en andemening, att pappan såg en mörk skugga av sig själv – så som gud ser avbilden av människan – och därmed blev renad från allt ont. Genom att utsätta sig för det hemska blir man också ren, något vår berättare är plågsamt medveten om. Men Henry har aldrig utsatt sig för något hemskt, inte förrän nu när han porträtterar rädslan och viljan. Han sätter ord på allt som är skamligt, beskriver sanna upplevelser och önskningar; det mest privata, och renas därmed. Den distinkta skillnaden är att orden nu inte läses högt, som i en teatersalong, utan endast delas med dig och mig.

/

Bokrecension: Mästaren – Colm Tóibín