Bokrecension: Lilly och Lisa – Mian Lodalen

Tänk dig en helt vanlig ungdomsbok. Du vet, en om två människor som tillsammans upplever den första stora kärleken. Som faller handlöst för varandra. Som drömmer om framtiden, skämtar med varandra, tröstar varandra, finns där för varandra. Som säger sig vara redo att offra allt för varandra. Men placera handlingen i Stockholm år 1911. Gör huvudkaraktärerna till två tonåriga tjejer i en värld byggd, anpassad och helt och hållet driven av och för män. Låt dessa två 16-åriga tjejer bli kära i varandra i en värld där en sån kärlek inte bara är olaglig utan otänkbar, skamfylld och hatad. Följ dem under deras år tillsammans och märk hur allt de lovar varandra inte bara är ord sagda av drömska tonåringar. Se hur de på riktigt är villiga att offra precis allt. 

Och ha hela tiden med dig i bakhuvudet att det som berättas är sant. Historien är sann. 

Att läsa Lisa och Lilly av Mian Lodalen är precis så hjärtekrossande som det låter. Den har satt saker i perspektiv som jag i min priviligerade lilla värld trodde att jag hade koll på, och få böcker har någonsin gjort mig så tacksam för så mycket. 

Lisa och Lilly handlar, föga förvånande, om Lisa och Lilly. Två 16-åringar som träffas på en dansbana en kväll i augusti, och direkt fattar tycke för varandra. De smyger ut på nätterna och tar långa omvägar i stan för att få träffa varandra. Pratar om rösträtt och hoppas på en framtid där de kan få vara tillsammans. Men går det ens att hoppas på något som är så fruktansvärt långt från verkligheten? Hur länge orkar de vänta? Är det värt det att leva ett helt liv i ett skådespel bara för att få vara med den en älskar? 

“Till och med hon som vann det där priset, hon har varken karl eller barn”.

“Menar du Nobelpriset?”

“Ja, så hette det kanske. Jag tror att hon som vann har skrivit en bok jag läst för mina småsyskon”. 

“Selma Lagerlöf”, upplyste Lilly.

“Hon kanske är…”, började Lisa.

“Men det är inte alls säkert, avbröt Lisa. “Det är många som inte gifter sig och kanske bor med en hushållerska istället utan att för den sakens skull…”

“Det är precis det jag menar. Kvinnor kan bo tillsammans av olika anledningar. Jag kan gärna vara din hushållerska”. 

Jag blev tacksam av att läsa den här boken. Tacksam över att leva i en tid där jag inte skulle behöva låtsas vara min flickväns hushållerska om jag hade en. Tacksam för att jag och mina vänner kan drömma om att bli typ statsminister utan att någon behöver påminna oss om att det inte går eftersom kvinnor inte får rösta. Lisa och Lilly drömmer, skämtar och pratar om samma saker som jag och mina vänner drömmer, skämtar och pratar om, men deras chanser är så mycket mindre. Tiden de lever i begränsar dem, håller dem fångna. Lisa får inte vistas ute om kvällarna, medan hennes bror ränner bäst han vill. Lisa måste ta hand om sina syskon, Lisa förväntas ta första bästa jobb och flytta hemifrån som 16-åring, Lisa ska Lisa måste Lisa tvingas till. Jag tror inte jag insåg hur mycket som har förändrats i Sverige på 100 år innan jag läste den här boken. Friheten jag har är så mycket större än den Lisa hade. Jag tror att vi måste komma ihåg det. Att även om vi har en lång lång väg kvar, har vi ändå kommit en bra bit på vägen. 

Det svider något otroligt att läsa om hur Lisa och Lillys kärlek är så otänkbar för omvärlden. Hur Lisas storasyster, som varit hennes klippa i allt, som alltid tagit hennes parti, nu knappt klarar av att prata med henne. Oroar sig för vad som ska hända med Lisa, absolut, men skäms också. Det svider att läsa hur Lisa inte ens med en annan homosexuell person kan ta orden i munnen. Tala klarspråk. Hon har kanske aldrig ens lärt sig orden, aldrig fått fritt tänka tanken att det hon känner skulle kunna kännas. Det svider att läsa om hur fruktansvärt hopplös tillvaron var för queera personer för 100 år sen. Det värmer dock att läsa om hur Lisa inte ger upp. Hur hon fortsätter kämpa, för att hon vet att det hon känner inte kan vara farligt. Hon mår ju bara bra av det. Hon ifrågasätter knappt sina känslor. Hon bara kör.

“Lyssna på mig Lisa. Inget har hänt och om den här Lilly inte vet vad du känner så gör du bäst i att inte avslöja det heller. Lisa, älskade barn, det går över”.

“Lilly vet redan, och jag vill aldrig att det ska gå över”

Du måste läsa den här boken. När jag lagt ifrån mig den var jag arg och tacksam och hade en ledsen klump i halsen. Fan alltså. Att vi kan förstöra så mycket för varandra. Du måste läsa den här boken därför att det är en bra bok och en väldigt fin skildring av hur stark kärlek kan vara. Hur kraftfull kärleken är. Men också för att den sätter vår egen tid i perspektiv. Och vi behöver de perspektiven.