Ligga lik – Marie Norin

Det är inte det. Vad vem du är osv. Det är ordet du. Ordet är. Den som skrev brevet pekar på dig, du. Tar ägandeskap över. Tar sig rätten att. Osv. Beröva. Definiera. Du är. Som Jesus spikades upp på korset. Detta. Behöver. Jag. Att. Du. Är. Som om den som skrivit lappen rör vid dig med det tilltalet, dödar dig.

Din mamma ligger på sjukhus och ska opereras akut. Du vet att du borde åka dit. Du vet att du borde vara lika engagerad som när din pappa var sjuk. Du vet att borde känna en massa saker.

Ligga lik är en lyrisk roman som utforskar mänsklighet i sin allra renaste form: skuldkänslor, rädsla, frustration och självinsikt – samtliga känslor gestaltas i bokens undfallande röst. Duet är ständigt närvarande och det är bara duet som klandras. Vi leds genom, in och ur barndom och vuxenliv där föräldrar och synen på uppväxt dissekeras. Blir man någonsin fri från sin bakgrund eller är man bunden till den resten av livet?

Författaren Marie Norin har skrivit både barnböcker, diktsamlingar och romaner under sin verksamma tid som författare. Men Ligga lik platsar inte riktigt in under någon av dessa genrer; boken är autofiktiv, rytmisk, egen och kan inte placeras in i ett fack. Alls. Den följer ingen genremässig struktur, vilket gör den både intressant och unik. Dess mest utmärkande egenskap är att den ständigt växer i sitt säregna språk. Trots att berättelsen ryms inom de knappa 150 sidorna är innehållet explosivt, mångbottnat och med enormt tolkningsutrymme.

Boken är (nästintill) uteslutande skriven i du-form, som något definitivt och bestämt. Författaren styr därmed läsarens känslor, dina intryck och val, inte ens implicit utan högst närvarande. Meningar inleds med ”Du vill” eller ”Du känner”, vilket till lika delar är provocerande som frigörande. Formuleringar som ”Du är ute med hunden eller på väg någonstans” ger läsaren möjlighet att själv tillgodogöra sig berättelsen utifrån ens eget liv. Har man ingen hund så kan man istället välja att läsa in sig själv i meningens andra satsdel. Detta är ett effektfullt sätt att förmedla innehållet, då man som läsare onekligen lyssnar vid direkt tilltal.

Men kanske väljer författaren just detta berättarperspektiv för att distansera sig själv från berättelsen. Författaren ger läsaren all möjlighet att positionera sig i handlingen genom att inte ge oss någon utväg. Att skriva ”din mammas morsas osv” lämnar inget utrymme för läsaren att inte tänka på sin egen förälder, oavsett vad man brukar kalla sin mamma. Men ibland formuleras så detaljerade beskrivningar att författaren avslöjar sig själv och sin egen inblandning i händelseförloppet: ”Du hoppar på tåget till Malmö 23 december där din mamma opereras akut för hjärtproblem en andra gång”. Detta är för specifikt för gemene läsare, gemene ”du”, att kunna tillgodogöra sig. Det är då lätt att få intrycket att berättaren försöker lura läsaren, att författaren helt enkelt försäger sig. Det är i dessa försäganden som man kommer riktigt nära sanningen, det mest drabbande, det man verkligen kan relatera till: det mänskliga i att inte kunna ta på sina egna tillkortakommanden, att istället avskriva sig ansvaret.

Bara en gång gör författaren sig själv till förmedlare av historien – när denne skriver ur sig själv (miget) från diget, gör sig själv till någon. Då benämner denne sig som ’jag’, vilket också är första gången i berättelsen ett jag över huvud taget tas i beaktning. Innan dess kan man ändå ha föreställt sig att duet inte står i kontrast till något annat än en tredjepart, en riktad skuggkaraktär. Men vetskapen om att det plötsligt finns ett jag avkräver också att duet har en koppling till jaget. Var riktas egentligen berättelsens skuld – till mig eller dig? Berättaren nämner vid ett tillfälle: att skriva är att ha sönder saker. Där i ställs frågan. Kan man äga något? Ordet? Sin historia? Ligga lik påvisar möjligheterna att börja om, experimentera fram och testa nya formuleringar, en ny historia, baserad på en annan. Det finns inga negationer utan allt är möjligt.