fbpx

Leva lite till – Cecilia Davidsson

När de är på väg att avsluta sin andra låda för dagen har jag nått bottensatsen i min första. I oljan ligger några små trasiga kroppar. 

“Dom här är väl inget att ha”, viskar jag till bordsgranne, 

“Åjo”, säger hon och fiskar upp en huvudlös kropp ur min låda. Innan jag hunnit reagera har hon skurit bort svansen och benen. 

En dotter och en döende pappa besöker Louvren i Paris. En annan dotter förvägrar sin ensamma mamma en kram. En kvinna glömmer hålla hårt i stegen hennes man står på. En ung man står kåt och naken i trapphuset. Han är död. 

Cecilia Davidssons senaste novellsamling består av 18 små berättelser; historier där vi släpps in i mänsklighetens egensinnigheter. Leva lite till är en titel vars alliterationsrim är lika böljande som livet är pågående. Davidsson utgår från det djupt mänskliga och banalt vardagliga för att komma människan inpå livet. 

Med en direkthet som inte är helt ovanlig för genren rör vi oss mellan olika människors tankegångar och ageranden. Utgångspunkten är alltid ett redan pågående skeende, läsaren släpps in i ett ögonblick av ett liv. Som paret som står i en cafékö för att välja fika, eller mamman som plockar upp sin sons smutsiga kalsonger. Hela tiden kastas läsaren mellan tid och rum, men varje scen är beskriven med en sådan kompakt närvaro att man aldrig kan värja sig. Man hamnar mitt i scenen och involveras direkt i dramaturgin som presenteras. Trots att den ibland är svårare att finna, eftersom novellerna inte sällan tar avstamp i små, små detaljer som oftast är för basala för att skriva om.  

Från landsbygden – de ensliga byarna där man levererar kokt sylt i omärkta burkar – till de största av storstäder – Paris, Paris, Paris. Det spelar ingen roll var vi befinner oss, det är människan som är i fokus, och dess dilemma blir också läsarens. 

Många berättelser går igen, hakar krok i varandras små eller stora tematiker. Dikter presenteras för berättaren, eller skapas av den. Hunger, längtan och nostalgi löper som röda trådar genom novellkroppen. Men också på rent konkreta sätt återfinner vi både ord, händelser och personligheter i de olika novellerna, trots att de till ytan inte verkar ha något gemensamt. En grosshandlare erbjuder en kvinna tre paket kyckling till priset av ett, något att spara till “nödåren”. De flinar lite åt det. I en helt annan värld står kvinnor på rad under gassande sol och mixar möss till mat, de tänker tillbaka på tiden som en gång varit och önskar sig tillbaka. 
Leva lite till är onekligen en bok om att leva – bullar bakas och säljs, barn ligger hemma och väntar i telefonkö till psyk. Plutande underläppar kan skänka plågsamma minnesbilder av en kille man aldrig mer vill tänka på. Men så funkar inte livet. Livet tar inte hänsyn till människans agens och vilja, livet pågår ändå. Och kanske är det därför vi ser likheter mellan de olika novellerna – varför vi tycker oss relatera till varenda en av Davidssons berättare – eftersom det säger något om den gemensamma beröringspunkten: Vi kan inte bara dö, så vi lever lite till. Det är en synnerligen vacker och dräpande gestaltning av livets små, viktiga beståndsdelar – ögonblicken som är livet.

/

Bokrecension: Leva lite till – Cecilia Davidsson