Kornskiktet – Jenny Luks

När jag läser Kornskiktet sitter jag i min egen kropp. Det har författaren Jenny Luks också gjort, när hen skrivit sina dikter. Suttit i sin mänskliga form. Vi båda, liksom alla poesins läsare, tar del av verket med alla våra armar, tarmar, kön och flera liter blod jättenära inpå. Den insikten blir extra märkbar med Jenny Luks tredje diktbok i händerna.

en förträngning / i munnen och i könet en trängsel / många söker vägen in / medan jag saktmodigt hittar ut

“Kornskiktet”, i sin vetenskapliga betydelse, är det mellersta skiktet i huden. Kanske skulle en kunna hävda att det är den exakta mitten mellan det inre och det yttre. Avskiljaren. Också barriären. Kornskiktet, som bok, är en lyrisk berättelse om könsdysfori. Självklart är språket därför starkt kroppsligt: bröstet, matstrupen, lemmen, tungan, fittan, aortan finns längs raderna. Man skulle kunna kalla kroppsligheten väldigt “på”, för alla dessa delar av kroppen finns inte bara där – de agerar också. Fittan vilar, ansiktet kryper, fingrarna sveper, benen drömmer, ögonen limmas. Språket känns ovanligt aktivt, ovanligt nuvarande. Men jag är ambivalent inför att kalla det närvarande. Jenny Luks språk är stundvis så surrealistiskt att den närvaron till den konkreta kroppen byts ut mot drömskt och abstrakt. I livmodern finns röster, rädslan har muskler, kornskiktet stöter bort jaget.

jag söker efter levande / för att färga världen / men jag är en livlös tyngd / kroppen ett boskap / lemmarna / som ett mörhängt kött / droppar skamlöst

Foto: Mattias Luks

Förutom kroppen är ett återkommande fenomen i texten färg. På bokens 58 sidor, varav ett flertal är blanka, står ordet “färg” 16 gånger. Färgerna röd och vit förekommer nio gånger var. Beige: sju gånger. Vissa delar av kroppen har blånat. Några ryggar är rosiga – de hör ihop, färgerna och kroppen. Blodet är rött och säden är vit. Fettet är beige. Samtidigt beskrivs kroppen ett flertal gånger som färglös. En rad lyder:

det är kärleken till färgen / som får oss att fortsätta / den knastrar som grus / mellan tänderna / färg är det som får levandet att komma / som får det värt / men dagen är mörkare än natten / och mörkast är fittan

Det är på ett skickligt sätt som Jenny Luks skildrar en mängd motstridiga känslor och dualiteter. Läsaren släpps in i en kroppslighet som diktjaget själv vill ut ur, och beskriver sig sitta fast i. Det finns en rivande frustration genom texten. Mot slutet av boken uttrycker jaget ett utanförskap: folk har beslutat att hen inte får finnas. Utan lov. Nerver rusar och vill anfalla, det finns en ilska, en drivkraft. Men samtidigt, på samma sida, beskrivs drömmar om att vila i skuggor och slippa andra människors blickar. Det kroppsliga återkommer: fittan vilar, men den kokar också, och väller, och vilar. Och diktjaget rodnar och skäms på samma gång som hen beskriver kroppen på ett nästan dissekerande och skamfritt sätt. Men visst finns det en ilska i att göra det också. En röst som säger “nu är det dags att ni lyssnar och hör”.

Kornskiktet är en text där kroppen ständigt är där, liksom ilskan, sorgen och önskan. Det är också en text som berör mig, för i min läsning om kukar och höfter och nerver blir jag påträngande medveten om min kropp. Att jag sitter i den. Aldrig förut har en text inte bara emotionellt, utan även fysiskt berört mig.