fbpx

Bokrecension: Kollektiv minnesförlust – Koleka Putuma

Den sydafrikanska poeten Koleka Putumas debutdiktsamling Kollektiv minnesförlust har utkommit i svensk tolkning av Kristina Hagström-Ståhl. Den är en tät diktsamling med högt tonläge; rik på hyperboler står den med blod och gravjord upp till midjan. Men kanske är det fel att kalla det våldsamma bildspråket hyperboliskt med tanke på diktsamlingens ämne: arvet från slaveriet, apartheid, och ett våldsamt heterosexuellt patriarkat. 

Politisk poesi, som denna, betraktas ibland med skepsis – som en genväg, där ett laddat och viktigt ämne ger dikten sitt existensberättigande, snarare än dess form eller språk. Skepsisen anknyter också, tänker jag, till en förlegad skrivarkursfloskel, som bestämmer att det specifika, individuella och existentiella alltid är mer litterärt intressant än det generella och kollektiva. Till det påståendet får man ställa den lika nötta frågan: vems erfarenheter anses vara av existentiell karaktär, och vems anses vara politiska? 

I några dikter bemöter Putuma kritiken av den politiska poesins legitimitet med ett slags befriande jag-skiter-i. Dikten “Livlina” består i en tresidig namnlista med svarta kvinnliga förebilder, varefter diktjaget tar ton: “ni kommer säga att detta inte är en dikt / och jag kommer att säga att ni har rätt: / det är det inte. // det är en livlina.” En annan dikt har den ironiska titeln “Åh kära Gud, snälla! Inte en till våldtäktsdikt”. 

Kollektiv minnesförlust är en diktsamling som jag tror med fördel kan läsas av människor som är ännu yngre än jag (född -97). Jag menar det inte egentligen på grund av det politiska innehållet, för att “barnen är vårt framtidshopp” eller något i den stilen, utan för att det är en väldigt brokig samling dikter som kan vara ett uppslagsverk av olika möjliga former för poesi, vilket kanske kan vidga den gängse bilden av poesi man får av skolan (för mig, Stagnelius och Boye) eller populärkulturen (“Roses are red…”).

Om jag fick välja dikter till en litteraturlista skulle jag ta “Ingen uppståndelse för queers”, som parallellprojicerar passionsberättelsen med homofobiska hatbrott, och “Tjugoen sätt att gå”, en lång breakup-dikt som jag lägger i min mentala samling av sådana, intill Marina Tsvetajevas Slutdikt (som kom häromåret i nyöversättning av Tora Lane!). 

I både “Ingen uppståndelse för queers” och “Tjugoen sätt att gå” finns rader, som dröjer vid mig, vilka gestaltar en gripande ambivalens mellan kärlek och våld. Jaget betraktar i den förra dikten en kvinna som talar i tungor, och konstaterar: “gudomliga ting låter och ser (ibland) så våldsamma ut”. I den senare dikten heter det: “Jag vill sluta göra döda saker vackra. / Min kärlek är ingen likkista.”

De här raderna har olika funktioner i sina respektive sammanhang, men kan också sägas beröra ett centralt problem som diskuteras genom hela diktsamlingen, såväl som av svarta aktivister i stort: att berättelser om ens förtryck och trauman uppmuntras och efterfrågas av en vit publik, tills man inte längre vet om det är som motståndshandling eller underhållning man visar sina sår. I detta tema kan man kanske utläsa en sorts insider-kritik av politisk poesi, som är mer intressant än den jag sammanfattade i början: hur går man vidare när politisk poesi blivit en sorts semiformaliserad genre, med form- och innehållskrav som kommer både av dess egna genrekonventioner och marknaden som ger ut den? 

Anledningen att jag särskilt rekommenderar diktsamlingen till en ung publik kanske är för att dess språk tar mig tillbaka till mina tonårs queeraktivistiska uppvaknande via Tumblr. Alla som gått samma väg in i aktivismen delar nog upplevelsen av att svenskan hjälplöst sackar efter engelskans snabbutvecklande vokabulär. Det fattades exempelvis (och ännu känner jag inte till några) smidiga motsvarigheter till akronymerna DFAB och DMAB (Designated Female/Male at Birth) som betecknar grupper av transpersoner med skilda förutsättningar. Med en rysning minns man begreppen kukbärare och fittbärare. Samma översättningsproblematik tycker jag kan anas i den svenska tolkningen av Kollektiv minnesförlust. I ordförklaringarna som avslutar boken – ett uppskattat tillägg! – berättar översättaren att Putuma på engelska genomgående använder stavningen womxn i stället för woman, som en inklusiv, feministisk gest. Det är synd att ett dylikt ställningstagande försvinner på grund av svenskans brist på någon motsvarighet. 

Text: Maria Bodin

/

Bokrecension: Kollektiv minnesförlust – Koleka Putuma