fbpx

Klara och solen – Kazuo Ishiguro

Kazuo Ishiguro är inte lätt att placera i ett fack, även om han i intervjuer själv påstår att han bara skriver ungefär samma bok om och om igen. Det är sant att han ofta behandlar minst ett av sina tre favoritämnen kärlek, ånger och isolering, men från Återstoden av dagens kostymdrama, till science fiction-berättelsen i Never Let Me Go och Begravd jättes historiska fantasy skildrar han dem alltid på olika sätt och har dessutom gjort sig själv till en av de mest genremässigt oförutsägbara författarna som är aktiva i dag.

I Klara och Solen – Ishiguros första roman efter sitt nobelpris 2017 – återvänder han dock till science fiction-genren för att berätta om ett framtidens USA där marknadens mest populära produkt stavas AV (Androidvän), soldrivna robotar som bland annat köps av föräldrar för att ge sällskap till sina tonåriga barn. Klara – en AV med ovanligt god iakttagelseförmåga – tillbringar sina dagar i en av många AV-affärer där höjdpunkterna består av att se skymtar av solen då och då och möjligheten att flyttas till en monter längre fram i lokalen. Efter att ha valts bort gång på gång och flyttats fram och tillbaka mellan alla montrar köps Klara slutligen av en familj och finner sig ute på landsbygden med fjortonåriga Josie, en ömtålig flicka med en ospecificerad men potentiellt dödlig sjukdom.

Genom den här relativt nyfödda huvudperson ute i ett hus isolerat från stora delar av samhället skapar Ishiguro ett berättande nära besläktat med Never Let Me Go i hur han då gestaltade världen genom den intelligenta men naiva Kathy. I Klara och Solen går han dock ännu ett steg längre med Klara som inte vet någonting bortom det lilla hon sett utanför affären hon stod i. Det här innebär delvis att hon har ett lite svårt språk att förstå då och då (vardagsrum kallar hon till exempel ”öppen planyta”), men också att omständigheterna runt det mesta som pågår i handlingen är bortom hennes förstånd. Då och då nämns svår klimatförstöring, extrema klassklyftor, AV:s som tar människors jobb och genetiskt förbättring är krav för en ljus framtid, men eftersom det bara är saker Klara hör i förbifarten är det ingenting Klara och Solen någonsin går på djupet med eller ger några definitiva svar på. Mitt i denna förmodade dystopi bryr hon sig bara om att vara en så bra vän och hjälp som möjligt åt Josie.   

Med en handling som fokuserar på dödssjuka med en värld i brand i bakgrunden (är det här verkligen science fiction?) är det inte helt väntat att Klara och Solen aldrig rör mot en vare sig nihilistisk eller teknofobisk riktning. Den ser problem både i hur dess människor lever och hur maskiner kan vara en fara i fel sammanhang, men allra främst ser den problem i att bara låta saker fortgå utan att göra någonting åt saken. Bara en person eller handling räcker för att göra skillnad åtminstone i sin lilla del av världen och det spelar ingen större roll om den personen är av organiskt slag eller inte.

Trots vacker tematik och intressanta antydningar som väcker till tankar långt bortom det skrivna ordet måste det dock sägas att Klara och Solen rent intrigmässigt inte alltid är helt lyckad. En bit in i boken introduceras mycket kraftigt antydda inslag av magisk realism som aldrig riktigt passar in och framför allt gör så att vägen till slutet blir något för enkel och inte känns helt förtjänad. Under bokens andra halva börjar också flera karaktärer bete sig onaturligt i förhållande till hur de tidigare varit, utan riktig anledning annat än för att föra handlingen framåt på så mjukt vis som möjligt.

För mjukt är det tveklöst. Klara och Solen är fjäderlätt och kvick läsning för den som bara vill ha en rörande och stabil, om än inte alltid klockren, berättelse om vad det innebär att leva och älska i världen. Samtidigt är den havsdjup för den som verkligen vill delta i allting som läggs fram, från de intressanta samhällsstrukturerna till huruvida robotar kan anses ha själ eller inte. På sätt och vis känns den också som en slags kulmen för hela Ishiguros författarkarriär. Inte för att den är hans främsta verk, utan för att den slutligen – efter 40 år och 7 föregående böcker med varierande former av sorg och långvarig ånger – slutligen lett honom till en karaktär som bryter trenden och upptäcker att livet trots alla motgångar och en riktigt illamående värld i slutändan ändå var ganska fantastiskt. Det går att bli tårögd för mindre.

/

Bokrecension: Klara och solen