Bokrecension: Klädesplagg mot kvinnor – Anne Boyer
“Hur kan två platta stycken sammanfogade på fyra ställen rymma en vuxen kvinnas torso, som inte alls är platt, och vars armar ofta är i rörelse?”
Språket är fyllt med allitterationer, upprepningar och ordlekar. Styckena är antingen två meningar korta eller flera sidor långa. I Klädesplagg mot kvinnor utforskar Anne Boyer (f. 1973) människans yttersta gräns, och dess förlängningar, med hjälp av sitt språk. När upphör människan att vara en pojke med simfötter och fena fäst på ryggen och blir istället en riktig haj? Är människan en substans? Ett undermedvetet språk? Eller är man endast den förlängning som yttre faktorer placerar på en, som ett klädesplagg, som en nål i handen?
Klädesplagg mot kvinnor publicerades för första gången på originalspråk 2015 och blev snabbt etta på topplistorna för poesi i USA. När jag nu läser den, för första gången översatt till svenska av Andreas Lundberg, så förstår jag varför då Boyers lyrik är subversiv i allt från språklig form, i estetiska uttryck och genom bokens innehåll. Formen är skriven på oregelbunden fri vers och fragmentarisk i sitt berättande. Det som speciellt fångar upp läsaren är att alla fragment i boken, tillsynes fristående, kommunicerar med varandra. I kapitlet “Att inte skriva” skriver Boyer om hur hon absolut inte skriver om kvinnor som shoppar, för att i nästa kapitel “En shoppande kvinna” göra just det. Upprepningar av ord och tankegångar går att spåra i bokens till synes helt olika delar och därmed finna en röd tråd, en helhet. På så vis känns det som att man befinner sig inne i Boyers hjärna när man läser, där alla hennes tankar koordineras och sorteras upp under läsningens gång. Det är lika delar klaustrofobiskt som intimt och vackert. Alla bokens delar är för välkomponerade för att man ska vilja läsa dem som autonoma, precis som när en tanke föder en annan tanke och man då inte kan föreställa sig den första tanken ensamt.
Författarjaget samtalar med läsaren om människans olika förlängningar, var en person börjar och slutar. Boyer skriver om språk, om maskiner och om djur och avgör därefter vad en människa är och när man slutar vara en sådan. Vad innebär klädesplagget på din kropp om det endast håller dig tillbaka, om du har problem med att röra dina armar i det? Gör det dig mer mänsklig (eller djurisk) att gå utan klädesplagget på kroppen? Boyers språk är i sig en anledning att ta sig an boken, men även den tankeverksamhet hon tänder genom sina formuleringar gör Klädesplagg för kvinnor läsvärd. För även om Boyer till stor del beskriver anti-ageranden som “att inte skriva” så är det precis det enda jag vill göra när jag stänger igen boken. Skriva. Min förhoppning är att Boyer influerat sig själv att känna likadant genom att skriva om att inte skriva. Att (fortsätta) skriva.
