Inte alls dåligt – Kristina Lugn

Våren 2020 dog Kristina Lugn och i år släpper hon nytt. Förläggare och redaktörer Eva Bonnier, Lina Rydén Reynols och Berit Åberg har gått igenom en pärm med dikter och diktutkast som författaren själv beskrivit som “inte alls dåligt”. De menar samma sak – materialet var bara osorterat. Efter urval och sammanställning publiceras “Inte alls dåligt” som en enhetlig diktsamling. Men dikterna låter fortfarande som utkast.

Mest handlar det om döden. Visserligen är det inget nytt; Kristina Lugns dikter har i flera år gestaltat dödsönskade män, döende mödrar och avslut på vita lakan/i flotta bilar/under valiumöverdoser. Men det förekommer ännu oftare. Och det slår såklart på ett nytt sätt nu. Överallt finns gravar, döda dockor, dödens ögonlock som sluts. “I år har tre av mina vänner dött” skriver hon, på en ensam rad som inte känns sammanhängande med resten. “Jag vågar inte dö”, lyder en annan.

Det är både hjärtskärande och obehagligt hur tankarna om döden smugit sig på i samma takt som döden själv. Sorgligt är det också hur Kristina Lugn ändrat inställning och ton i det sista vi hör från henne. Till Dagens Nyheter sa hon 2014: “När jag dör kommer människor att känna: kunde Kristina Lugn dö så kommer jag också kunna det”. Nu skriver hon: “Jag är den första någonsin/som inte går med på att dö.”

Även utanför dödsmotivet känns tonen annorlunda. Meningarna är vackra, roliga, hänvisar ofta till det vardagligaste vardagslivet à la författarens vanliga röst – men de saknar det självsäkra flow, den ironiska ton och sylvassheten som Kristina Lugn utmärkt sig med. På flera ställen kommer jag på mig själv med att tänka: såhär skulle en AI matad med Kristina Lugns samlade verk skriva. Den förstår vissa drag, använder samma tematik, prickar in ord hon använt förut (hundar, blommor, slitstarka kvinnor och upprörda hästar). Men det är inte samma känsla.

I förorden skriver förläggarna att det var svårt att se var dikterna i pärmen började och slutade. De har försökt dela upp texterna själva. Efter en dikt förklarar en fotnot att det vi just läst påminner om låttexten som Kristina Lugn skrev till kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop – det lär vara sången under arbete. Alltså: texter i “Inte alls dåligt” befinner sig tidigt i redigeringsarbetet. Tillsammans med Kristina Lugns handskrivna anteckningar till dikterna i kursivt och sista sidorna “Slutbitar”, där meningar och korta stycken samlas i ett notes-app liknande sammanhang, går det inte att komma ifrån faktum – texterna känns ofta som utkast.

Man kan debattera det etiska i att publicera konst efter att konstnären gått bort. Bristen på samtycke. Hur långt “det är vad hen hade velat” räcker. I både titel och förord är förläggarna bakom “Inte alls dåligt” tydliga med att Kristina Lugn påpekat dikternas värde, även om “jag vill ge ut detta” aldrig sagts. De skriver att de försökt sätta ihop materialet så som de tror att Kristina Lugn hade tyckt om. Man kan fråga sig om det spelar någon roll när konstnären är död. Och om Kristina Lugn var en person som hade brytt sig om debatten över huvud taget. I sin sista diktsamling som gavs ut medan hon levde, Hej då, ha det så bra! från 2003, skriver hon:

“När man är död/är man sannerligen död/och skiter i hur ledsen man var medan man gick omkring här på jorden/och såg dum ut.”

Klart är i alla fall att postum utgivning inte är ovanlig. Inom musiken är typexempel Mac Millers Circles och Juice Wrlds Legends Never Die. För två år sedan debuterade rapparen Pop Smoke med albumet Shoot for the Stars, Aim for the Moon – fem månader efter sin död. Året efter gavs hans andra album ut. I takt med att musiken drog in lyssnare drog diskussionen igång. Främst var det kritik. “Let the man rest for fucks sake” skrev användaren Playboyfate på Twitter. “This is what greed from labels look like” skrev ArtByKwamz. Rapparen Anderson .Paak tatuerade in “When I’m gone please don’t release any posthumous albums or songs with my name attached. Those were just demos and never intended to be heard by the public.”

Även om diskussionen om postum utgivning synts mindre i litteraturvärlden har fenomenet inte varit mindre förekommande genom historien. Ett flertal av Jane Austens romaner publicerades efter hennes död, såväl som Franz Kafkas största verk, diktsamlingar av Sylvia Plath, och i princip alla dikter av Emily Dickinson. Kafka instruerade att alla hans brev och manus skulle brännas olästa efter hans död (inget brändes, allt gavs ut – till och med breven). Jämfört med det känns lovordande inför Bonnier-Eva som ett tydligare godkännande.

Efter att jag slagit ihop “Inte alls dåligt” öppnar jag Hej då, ha det så bra!. Jag bläddrar och ryser. Den är genialisk. Självsäkert humoristisk. Träffande. Djupt rörande. Välarbetad. Liksom dikterna jag fastnar för i Hundstunden, Bekantskap önskas med äldre bildad herre och Döda honom!. Nej, dikterna i “Inte alls dåligt” är inte alls dåliga. Men de är inte på samma nivå som de som genomgått poetens redigeringsarbete. Tyvärr tvingas Kristina Lugns efterlämnade texter jämföras med hennes tidigare.