Illuminerade detaljer 1 & 2 – Péter Nádas

Censur kväver kreativitet. Få vet detta bättre än den ungerska författaren Péter Nádas som länge vägrade ge ut sina böcker till följd av den kommunistiska regimens hårda övervakning. När censuren väl lättade och han kunde publicera sin stora roman Minnesanteckningarnas bok blev han genast sedd som en symbol för den nya ungerska litteraturen. Sedan dess har hans böcker utkommit med långa mellanrum, den hyllade trilogin Parallella historier tog arton år att färdigställa. 

Nádas uppehåller sig vid liknande frågor och teman i flera av sina romaner: Europas solkiga nittonhundratalshistoria, borgerlighetens förfall och diktaturens mekanismer är några av de element som igenkänns i böckerna. Detta gäller även för hans senaste verk, Illuminerade detaljer 1 & 2, båda utkomna på Albert Bonniers förlag och fantastiskt översatta av Daniel Gustafsson och Péter Tóth. Men dessa skiljer sig också på en väsentlig punkt från många av de böcker Nádas tidigare har skrivit, de två senaste är nämligen självbiografiska.

Historien är denna gång barndomen och ramberättelsen löper från den egna födseln 1942 fram till den misslyckade ungerska revolten 1956. Den första boken behandlar Sovjetunionens ockupation av Budapest, fattigdomen, svälten och rädslan att bli mördad av den nazistiska regimen. Den andra boken redogör för tiden efter kriget, återuppbyggnaden och kommunismens framfart. Trots denna till synes tydliga inramningen ska man inte missta dessa verk för en självbiografi i konventionell bemärkelse.

Minnesbilderna och reflektionerna följer associativt på varandra, utan någon tydlig röd tråd och Nádas inskränker sig inte bara till det egna livet, han gör långa utvikningar om sin släkthistoria och söker långsamt och noggrant efter dess medlemmars öde. Tidigt i Illuminerade detaljer 2, exempelvis, befinner sig Nádas i södra Frankrike, nära gränsen till Spanien. Han letar det fångläger där hans farbror Pál Aranyossi hölls fängslad efter att kämpat mot Francos nationalister i det spanska inbördeskriget. Sökandet är emblematiskt för de båda romanerna, de bygger till stor del på en sorts växelverkan mellan de stora historiska skeendena och det individuella livets enskildheter. Han söker dessa processers beröringspunkter, ständigt pendlande mellan sitt eget oförstånd som barn och sina vemodiga tillbakablickar som vuxen. Det är också så böckernas historier berättas, genom att dessa två perspektiv smälter samman, barnets och den vuxnas röster förenas och kan därför fritt färdas genom tiden. 

Men Nádas minnessökande är inte bara ute efter sin egen och släktens historia. Han ingår på många sätt i den generation av efterkrigsförfattare, där W. G. Sebald och Peter Handke är två av de största namnen, som använder skrivandet för att ifrågasätta den allmänna historiesynen och inte låta nittonhundratalets mörkaste kapitel falla i glömska. Det är också i motstånd till denna tendens av kollektiv förträngning som Nádas letar efter det läger där hans farbror hölls fången. Världskrigets segrare tycks ha försökt sudda ut dess skamliga existens, och när han väl finner platsen i södra Frankrike visar sig lokalbefolkningen ovillig att berätta om deras hembygds skuldtyngda förflutna. Skammen som kringgärdar andra världskriget är en ständigt återkommande källa till lögner och hemligheter. 

Inom ramarna för detta skammens tema återfinns också en central del av de båda romanerna, historien om Nádas föräldrar, vilken utgör en stor del av böckernas behållning. Föräldrarna Lázló Nadas och Klára Tauber var kommunistiska judar och ingick i motståndsrörelsen under det nazistiska styret, men blev senare aktiva deltagare i kommunismens despotiska maktövertagande. Nádas redogör förkrossande inlevelsefullt hur dessa idealistiska och förljugna föräldrar får sina övertygelser tillintetgjorda av det förtryckande kommunistiska maskineriet. Han beskriver med både förakt och empati hur modern och faderns vänner avrättas och torteras av samma parti som de vigt sina liv åt att tjäna och hur de själva till sist får utstå förnedring och smutskastning i den statliga utopins namn. Men skammen över att ha vigt sina liv åt en destruktiv ideologi är just det som gör att de aldrig vänder den ryggen. I mötet med livslögnen och självbedrägeriet väljer de att blunda, och passivt låta sig nedmonteras. Kláras cancer förvärras och hon avlider. Den utomrättsliga processen mot Lázló driver honom till självmord.

Ett annat tema som utkristalliserar sig under läsningen av de knappt tolvhundra sidorna är själva språket. Péter Nádas är en språkinriktad författare, han vrider och vänder på ord och begrepp, blottar deras mångtydighet och dubbelbottnade betydelser. Han analyserar språkbrukets glidningar, hur samma ord används på olika sätt i olika sammanhang och av olika syften. Han försöker begripa, försöker skapa mening och navigera i virrvarret av halvsanningar och förrädiska försköningar som hela tiden pekar åt olika håll och som gör det omöjligt för ett barn att förstå sin omvärld.

För om det finns något som Péter Nádas tycks vilja säga så är det just detta: vi kan inte lita på det vi ser. Vi måste vara vaksamma mot de enkla förklaringarna och försiktiga när vi underkastar oss storvulna ideologier som utlovar en bättre morgondag. 

Den franske författaren Patrick Modiano har någon gång sagt att det idag är omöjligt att söka det förflutna med samma kraft och klarhet som Marcel Proust. Påståendet kanske stämmer när sökandet enbart rör sig på det personliga planet, men Péter Nádas visar med Illuminerade detaljer 1 & 2 att minneslitteraturen fortfarande är aktuell och livskraftig.

Text: Albin Lundgren