fbpx

I en annan klass – Emma Leijnse

Jag valde de två skolorna och de två klasserna för att de skiljer sig så mycket åt. På den ena skolan kommer eleverna från välutbildade, välbeställda hem. På den andra skolan har många elever lågutbildade och lågavlönade föräldrar. Men när de väl sitter i sina klassrum förväntas de följa samma läroplan, lära sig ungefär samma saker i någorlunda samma takt, och nå samma mål.

I svenska skolor idag kategoriseras barn mer eller mindre innan de ens börjat första klass. Elevens förutsättningar avgör nämligen vilken skola hen kommer att gå i och därmed vilken syn denne kommer att få på sig själv. Vilket område ligger skolan i? Vad säger folk om den skolan? Vad säger folk om eleverna som går där? I reportageboken I en annan klass utforskas dessa frågor i två mellanstadieklasser i Sverige. Eleverna har till synes ingenting gemensamt, förutom en sak: de går inte i samma klass. 

Författaren och journalisten Emma Leijnse skriver inledningsvis att det i grund och botten är omöjligt att kategorisera barn, rent utbildningsmässigt; att varje barn är en enskild individ och att det aldrig helt går att förutsäga hur dennes framgång eller reaktioner kommer arta sig. Däremot spelar kategoriska system en viktig roll när det kommer till barnets förutsättningar. Vi vet att vilken bakgrund ett barn har påverkar dennes skolresultat i högre utsträckning än vilken skola den går på. I sin bok I en annan klass vill Leijnse fokusera på just gruppen och inte individen. Närmare bestämt de tre grupper som Skolverket ofta hänvisar till för att urskönja resultat av utbildningen: kön, bakgrund (här refererat som huruvida barnet och barnets föräldrar är födda i Sverige eller inte) och föräldrarnas utbildningsnivå. Samtliga spelar stor roll när man ser till provresultaten.

I sin bok väljer Leijnse två skolor på varsin sida av skalan, där hon helt enkelt utgått från grupp nummer tre: föräldrarnas utbildningsnivå, vars siffror står att finna skola för skola i Skolverkets databas. Genom att ha två separata grupper, en grupp har föräldrar vars utbildningsbakgrund är hög och en grupp där föräldrarnas utbildningsbakgrund är låg, vill hon undersöka följderna för dessa barn ur ett utbildningsmässigt perspektiv. Men under de tre år hon återkommer för de sammanlagt hundra intervjuer hon kommer utföra med elever och skolpersonal kommer även grupperna kön och bakgrund bli väsentliga.

När Leijnse uttrycker att hon vill fråga eleverna lite kring vad deras föräldrar gör, jobbar med och så, så vill barnen på skolan med hög utbildningsbakgrund svara direkt. Många av dem uttrycker att deras föräldrar är precis som mormor eller farfar, på ett helt oproblematiskt sätt. Eleverna på skolan med låg utbildningsbakgrund säger att deras mål är att få ett jobb efter grundskolan så att de kan flytta från området, något som säger mycket om just bostadsområdet, men också på förväntningarna på eleverna. Mellan raderna kan vi utläsa: jag vill inte bli som mina föräldrar.  

Foto: Lars Dareberg

Leijnse beskriver Nihad Bunars (Prof. specialpedagogik) teorier om att ett segregerat område bär på ett kollektivt minne eller en kollektiv berättelse. Det kan vara mytiskt, baserat på rykten eller historier i media eller på saker som har hänt. När Bunar har intervjuat segregerade barn upplever han att de i stor utsträckning tar platsen till sig och gör sig själv till en del av det. Har man ingen sådan kollektiv identitet i ens område så ger det kanske möjlighet att bortse från hur platsen eller gruppen du kommer ifrån skulle påverka dig. Detta gäller även skolan du går på.

Leijnse beskriver på ett dynamiskt och reflexivt vis hur elevernas och skolpersonalens tankar rör sig och utvecklas under bokens gång. Med stöd i både forskning och populärkulturella fenomen vänder och vrider hon på analyserna, alltid tillvänd informanterna. Det ger läsaren möjlighet att själv reflektera: hur har min skolgång påverkat mina förutsättningar? Eller ännu hellre, hur har mina förutsättningar påverkat min skolgång?

/

Bokrecension: I samma klass – Emma Leijnse