fbpx

Hunter i Huskvarna – Sara Stridsberg

Utkantsmänniskorna: de utsatta och övergivna, som står under andras och annats styre. Det mörka sjövattnet som suger i sig flickor och kvinnor. Gud och andlighet. Övergreppen – i barndomen, i mängder, överallt. En extra melankolisk nostalgi. Mystiska bilder som sprakar så att det ständigt hotar att ta eld. Och död, död, död. Novellsamlingen Hunter i Huskvarna är en perfekt introduktion till det stridsbergianska landskapet.

Det är en drömsk sfär Sara Stridsberg skapar i novellsamlingen, en som vägrar vara dröm eller mardröm – den vill vara bägge. Snabbt kan skiftet mellan magiskt och tragiskt ske. En dag, i novellen “Vi är rovdjur”, upptäcker en flicka sin syster när hon slår upp ögonen och där, intill i baksätet, sitter den tills nyss okända lillasystern. Systern och pappan försvinner in i skogen då och då, och flickan känner sig ersatt, hon är avundsjuk, hon önskar den lilla systern bort. När flickan har gjort sig fäst vid syster, när de två har blivit enhet, rycks hon ifrån henne. Mardröm – dröm – mardröm, så brutala är svängningarna. Och samtidigt sammansmälta: “I drömmen for vi vidare. Det gjorde vi i verkligheten också.” Det osäkrar texten. Ständigt är läsaren redo för nästa skottsalva. Eller salva. Vad som väntar är osäkert.

Hunter i Huskvarna består av elva noveller med skiftande kvalité. Vissa noveller, som “Valarna”, känns plattare än andra som mångfaldigar dimensionerna och slukar läsaren med sin suggestivitet. Novellerna knyter an till varandra med bilder, repliker, karaktärsdrag och motiv, vilket gör att novellsamlingen känns sluten. I “Min psykoanalytiker” har en flicka Nabokov som en av sina fadersgestalter, denna man som reste runt med baksätet fullt av fjärilar. I nästa novell, “Vi är rovdjur”, förvarar den nomadiska familjen döda djur i bilens bagageutrymme – i en glasburk stänger de in en fjäril med en fågel. Novellen därpå, “Skogås”, börjar med orden: “Varje gång jag ser en fjäril tänker jag att du ser oss”. Men den ena novellens flicka eller kvinna förväxlas aldrig med de andras. Varje novell är fulländat egen, samtidigt som de är ofrånkomligen bundna till varandra genom samlingens gemensamma språk- och temadräkt.

Foto: Thron Ullberg

Novellerna sprakar av poetiska bilder som är mystiska, stridsbergianskt egendomliga, smärtsamma och sköna. Vissa delar, som novellen “Tre systrar”, drar tankarna till Mare Kandres koncentrerade mystik. Det gör att vissa partier inte går att läsa utan paus, för det är så koncentrerat, så hopplöst vackert och, bara, hopplöst. Som i novellen “Skogås”: Berättarjaget fastnar gång på gång i minnen av den döda lillasystern, i önskan om att åter ha henne i livet. Jaget gör det fast “att det inte spelar roll vad jag önskar mig” – systern kommer ju ändå inte tillbaka. Karaktäristiskt för Stridsberg är att vissa element, symboler, ting återkommer i olika berättelser, böcker och noveller. Fjärilen är en sådan. I novellen står det om fjärilen:

“Det fanns en fjäril som vi kallade för lilla Apollo, lilla rymdfararen du jagade den längst Hantverkargatan och in i Kronobergsparken, egentligen hette den Mnemosynefjärilen, samma som minnets gudinna, det var hon som uppfann språket och orden för att skydda sig mot döden.”

Jaget i novellen är undergivet de tryckande fantasierna om liv som ersätter död – denna kraftlöshet inför det omöjliga hoppet speglas även i novellens slut. I sista stycket berättar jaget att den egentligen hade tänkt skriva om litteratur, om Strindberg och Fröding, men att orden och språket tar andra former. Istället berättade jaget om systern, om staden Skogås, om fjärilarna. Språket formar sig till en rustning.

Sedan finns novellen “Familjen”; en novell som i omfattning och innehåll skiljer sig från de andra. Huvudkaraktär går klädd i grå peruk, och denna mystiska och drömska detalj beror på brodern som bar peruken då han levde. En dag bjuds huvudkaraktären in till “ett hemligt sällskap för några äldre herrar och ett fåtal damer, alla i samma branta sluttning mot döden, med uppgift att samla och katalogisera ett antal föremål som hörde till kulturen”. Hon beger sig dit. Hon som alla andra i sällskapet ges en flådig tron med gyllene detaljer – den är hennes fram till döden. I det hemliga sällskapet finns överflöd av slottsmiddagar, pengar, fet mat och fest, maktordningar och ritualer. Sällskapet vet inte hur det fick sin makt, men de vet att de har den. Det är som med Fredrik Nybergs dikt “Underjorden”, i diktsamlingen Ruiner första häftet (I-XXII), svårt att inte tänka på Svenska Akademien och skandalerna kring Kulturprofilen. Kanske är novellen en, bland många fler, bearbetningar av tiden i Svenska Akademin. “Familjen” är i så fall en mörk, humoristisk och absurd uppgörelse.

Hunter i Huskvarna är en stark novellsamling som presenterar Stridsbergs säregna och sammanhållna estetiska och tematiska karaktär. Den väcker förtvivlan och förundran. Och varje novell blir en stjärna i Stridsbergs kosmos – där vissa lyser starkare, andra svagare.

/

Bokrecension: Hunter i Huskvarna – Sara Stridsberg