fbpx

Home body – Rupi Kaur

Rupi Kaur är ett namn som många känner igen. Hon började få uppmärksamhet i samband med hennes första diktsamling Mjölk och honung och att hennes instagram-poetiska form blev populär bland unga tjejer. Många (läs: vita gamla gubbar med tråkiga värderingar) menade att det inte är “riktig poesi”. Men hennes rader, som ofta återfinns på både Instagram och andra sociala medier, visar att idén om lyrik och vad som är “poesi” har breddats en del. Nu kommer hennes tredje diktsamling Home body: hemma i mig i svensk tolkning av Tove Folkesson

Kaur är en kanadensisk-punjabi poet som väckt starka känslor, både negativa och positiva.Det som utmärker Kaur är hennes korta rader som berör ämnen som kvinnlighet, feminism, våld i hemmet, kärlek och trauma från sexuellt våld. Ämnen som ofta berör unga tjejer och som har skapat en dedikerad följarskara. Hennes poesi är inte särskilt djup, i betydelsen att man inte behöver leta länge efter beröringspunkterna eller betydelsen. Den är istället där; tillgängligt, tydligt och direkt på ytan, och det är något som både jag och andra poesiintresserade har dragits till. Bara för att lyriken inte rör sig på en djup nivå, betyder det inte att den inte berör. Jag berörs, jag kan relatera med vissa dikter – andra inte alls (och detta är mer för att jag, personligen, inte har gått igenom så traumatiska grejer som sexuellt våld i min barndom eller varit i förödande relationer med män). Men, även om jag inte kan relatera, kan jag beröras av den utsatthet och sårbarhet som hon skriver om.

“Jag kommer vara tyst / den dag vi kan säga sexuellt övergrepp / utan att de / skriker lögnare” 

I en översatt tolkning är det ju samtidigt något som går förlorat i jämförelse med originalet, och det gäller även i detta fallet – och speciellt för vissa av dikterna. Vissa av raderna faller platt på svenska, medan de på originalspråket engelska känns laddade. Andra rader är nästan bättre på svenska; “våra äldre är inget slit-och-släng”, som i originalet är “our elders are not disposable”. 

Kaur fortsätter att vara rå, äkta och relaterbar. Hon fortsätter sätta ord på trauman och att läka sår likaså. Home body är som en äldre, mer mogen version av det Kaur skrev om i sin första diktsamling. Det handlar fortfarande i stora drag – likt Mjölk och honung och solen och hennes rosor – om våld, sex och kärlek, men på något sätt är det inte lika inlindat i honung; det är istället rakt på sak.

“sex är ett sätt att / smälta samman / och skiljas / en vacker mänsklig erfarenhet / men för mig / var sex en barndom / som gick i kras / han sa / att vi skulle leka / efter det låste han dörren / och bestämde vilken lek / när jag sa åt honom att sluta / sa han att jag bett om det / men vad visste jag / om ofrivilliga orgasmer / om rätten till min egen kropp / om samtycke / när jag var 7. 8. 9. och 10.”

Kaur har spunnit vidare på dessa teman, och nu har hon hittat fram till vändpunkten – dit där skorporna har försvunnit och en hinna av ny läkt hud lagt sig, där bara minnen finns kvar. Det känns på något sätt bra att få vara med i denna process. Kaur som redan blottat sitt trauma i två tidigare samlingar fortsätter att göra det, men nu är det inte bara allt det svåra som vi tar del av. Även om vissa ärr alltid kommer finnas kvar har Kaur hittat hem till sig själv och till en gemenskap. För det är precis som hon skriver, “du är en enda person / men när du rör dig / går ett helt samhälle / med dig / – du går inte ensam”.

/

Bokrecension: Home body – Rupi Kaur