Hemsökelse – Khashayar Naderehvandi

“Rakels vän, Stacey, hade en gång sagt att det tar flera generationer innan ett självmord lämnar släkten. De döda lever vidare, de tynger en, som om de ropar från underjorden med sireners röster, utövar en dragningskraft på kroppen som hålls emot av att jordens yta trycker en uppåt, med motsvarande kraft. Och genom jorden kan en människa inte falla, utan endast ner på dess yta.” 

I Khashayar Naderehvandis senaste roman Hemsökelse – hans andra i en produktion som i övrigt består till stor del av poesi – utgör självmordet själva mittpunkten. Eller startskottet. Eller kan det tillskrivas en så stor betydelse? 

Terapeuten Rakel har en session med en man som bara ser på sina problem som orsakade av andra. Av arbetskamraterna, av sonen som fjärmar sig från honom, av sonens mor. Hon kommer fram till att hon inte kan hjälpa till, och avvisar honom. Följande dag är hon med om en pojkes självmord. Skrikande kastar han sig från taket på ett parkeringshus, och landar alldeles nära. Pojken är mannens son, men det vet inte Rakel än. När pojken dör är det som att hon själv också gör det. Händelsen förändrar henne i grunden och får henne att söka ensamhet, avskärma sig. Pojken hemsöker henne genom sin sista handling. I den självvalda ensamheten blir hennes besatthet att ta reda på allt om fadern, och till slut konfrontera honom med sin kunskap, inget tydligare än så. När hon möter honom är han på väg någonstans, och Rakel kommer av sig. Han känner inte igen henne och plötsligt vet hon inte om hon borde säga något alls.

Hemsökelse är en märklig berättelse, där en sammanfattning likt ovan täcker in precis allt romanen är, och samtidigt nästan inget av den. Vi följer mycket riktigt Rakel, på samma gång är hon så undflyende att läsaren varken greppar eller har chansen att närma sig henne. När hon drar sig undan från världen lämnar hon också oss, och fokaliseringen övergår i andra, som brodern Marco och dennes förmögna fru Manuela, som lämnats själva med saknaden efter systern (Marco), med ansvaret för både Marco och syskonens mor (Manuela, till hennes stora förtret). Det är oklart vad dessa betyder för berättelsen i stort, som i huvudsak följer Rakel utifrån i mötet med Soltan, den döde pojkens far, och deras slumpartade möte med de tre hemlösa barnen Arizona, Caspian och Iskander. Perspektiven skiftar och ingen intar scenen som något som liknar huvud- eller bikaraktärer. De finns där och är tvivelsutan tänkta att framträda just så som människor är i livet, huvudkaraktärer i sin egen berättelse men alltid mer eller mindre passerande i andras och i den stora berättelsen som är jordens framfart genom universum. 

I karaktärerna stöter jag också på det som ofrånkomligen framstår för mig som romanens största svaghet. Åtminstone dess största, antagligen högst medvetna, brist. Rakel, förvisso en psykolog med de bästa verktygen för analys, men mitt i en kris. Arizona, ett barn som tvingats växa upp för fort i en värld som hatar henne och pojkarna för deras utsatthet och vad den påminner dem om — men ändå ett barn. Så gott som samtliga bär på en sensationellt god självinsikt. En självinsikt som en bit in i berättelsen börjar gränsa mot tröttsam. Alla formulerar sina känslor, motivationer och svårigheter på ett teoretiserande vis med ständigt skiftande perspektiv, något som tyvärr gör dem mer endimensionella än vad som tycks vara syftet. Det är tydligt att Naderehvandi inte söker sympati för dem, men undantag för barnen. Karaktärer behöver dock inte vara sympatiska för att kännas levande och engagera läsaren. Jag funderar länge över vad problemet är. Varför kommer de inte till liv i min läsning? När Arizona utbrister “jag föddes rätt in i fattigdom och elände” parafraserar hon förvisso Oliver Twist i den välkända klassikern, men vad är hon för ett barn som har den förmågan. Ett underligt, vuxet barn med ett konstlat namn som väcker både intresse och nyfikenhet, men som framträder för mig som ett sagoväsen, ett mytiskt “gatubarn”. Karaktärerna har förmågor som endast författaren själv kunnat ge dem, följaktligen kommer de inte till liv på egen hand. 

Hela detta resonemang kommer förstås an på Naderehvandis syfte, vilket jag ännu inte vet mycket om. Det är en fantastisk saga, där endast Rakel framträder som av kött och blod. Hon äcklar mig, gör mig arg. Hur kan hon få hela detta händelseförlopp, hennes avvisande av fadern och sedermera pojkens självmord, till att handla om henne? Hur kan hon dessutom leva i denna villfarelse så pass länge att hon pådyvlar sin egen smärta den person som har så oändligt större rätt till den än hon själv, pojkens egen far? På så vis är Rakel, tvärsemot min tidigare utsaga, mycket riktigt huvudperson. I sin egen berättelse. Pojken förblir utan namn. 

Författarens dragning mot poesin genomsyrar hela Hemsökelse, från språket, där starka formuleringar som “pojkens skrik var ett ljud som var en värld som var ett liv” avlöses av närmast banala beskrivningar och dialog på ett sätt som är intressant i läsningen, men som också – tyvärr – stundvis förstärker det banala. I poesins tradition finns här heller varken tid eller rum tydligt definierat. Romanens miljö är en trygg plats, en stad eller ett land. Där finns också en gräns till ett annat land, och på andra sidan råder kaos och krig. Tryggheten är ständigt villkorad de andras lidande, och de som tagit sig över gränsen lever med vissheten om att den inte är självklar, och undrar hur deras öde tett sig om de inte gjort resan. Miljöns vaghet ger en känsla av dystopi, och en nerv som den saknat utan den. Här finns ett frö till något som gränsar åt det omöjliga eller åt science fiction i den svenska, försiktigt anonyma traditionen – något som kanske gått förlorat på idéstadiet eller i redigeringen. Kvar är mystiken, och kanske är det bra så, men Hemsökelse lämnar mig likväl splittrad, osäker. 

Genom jorden kan en människa inte falla, utan endast ner på dess yta. Khashayar Naderevandhi visar på omvägar hur empati utan handling är gränslöst självisk, och lämnar oss trygga på rätt sida av gränsen i vår meningslösa förtvivlan. De döda är likväl döda, utan namn för oss.