fbpx

Häng city – Mikael Yvesand

Jag hatar fan när man börjar tänka på sånt där, typ när man sitter i baksätet på en bil på väg till nåt piss, så börjar man fantisera om helt meningslösa saker, typ å kapa träden utanför. Det finns inget att göra, man ba väntar på att komma fram till typ … Harads, å stirrar ut ur fönstret å gapar. Kollar på vattendroppar på rutan eller låtsas att man springer med pekfingrarna på ett broräcke utanför. Det är hundra procent meningslöst men man har inget annat att göra. Jag känner ju som att hela mitt liv är så. Att man ba åker runt å gör skit som inte ens är så kul.

I häng city händer livet som vanligt. Vi befinner oss i Luleå år 1999 och det är sommar. Häng city började som ett internskämt då stans nya restaurang döptes till det oklara namnet Mat City, men blev sedan ett regelrätt begrepp för att beskriva en plats eller en stämning. Främst är det kanske en identitetsmarkör. Allt kan avslutas med city. Både Davve, Jocke och berättarjaget vet precis vad som åsyftas när någon av dem uttrycker att ”det är häng city”: Tre tonårskillar som drar runt på stan och får tiden att gå, eller får tiden att pågå rättare sagt, för de kommer aldrig fram till någonting. De stjäl snus, äter frosties och chips till frukost och dricker litervis med Pepsi. Planlöst och utan tillsyn av vare sig föräldrar eller andra vuxna rör de sig fritt mellan affären, skogen, varandras tomter och i främlingars båtar. De härjar fritt. Häng city är deras stad. De bryr sig inte om ifall någon inkräktar, glider förbi som skuggor i deras liv, eftersom de är just skuggor. Polisavspärrningar kring klasskompisens hus är inget som rör dem i ryggen.

Häng city är en berättelse om liv som aldrig riktigt kommer igång. Berättarjaget är på många sätt mitt emellan barn och vuxen, både rent åldersmässigt och också i sina resonemang. Han är högst medveten om allt som är viktigt: att man inte åker skateboard på vilken trottoar som helst och att man har Fila-kläder om man är Westman, Jessis boyfriend. Men han är högst omedveten om det den vuxna läsaren lägger märke till: hur han krampaktigt håller i cykellåset, att han gräver ner en apelsin i sandlådan. Det vittnar om att hans normer finns någon annanstans än i läsarens värderingar. Hans normer utgår från häng city, ramverket avgörs helt av den absoluta närheten. Han är mitt i allt, oförmögen att ta sig framåt och ointresserad att backa – precis som man är när man är tonåring och livet tycks pågå någon helt annanstans än där man är.

Med det sagt är berättarjagets värld minst lika verklig som vilken värld som helst; de har ett eget sätt att prata på, drömmar att förverkliga (som kojbyggen och snusstölder) och har en stark moralisk kompass. Men skillnaden mellan berättarjagets verklighet och läsarens är att hans handlingar inte får några konsekvenser. Planlösheten, mitt-i-allt-heten, bara fortsätter. Parallellt med berättelsen löper instick från polisförhör där det framgår att en familj har blivit brutalt mördad i sitt eget hem. Berättarjaget tar mer tid på sig att förklara varför han upplever åska som så obehagligt, än att notera att sirenerna skriker när polisen åker genom city för att ta pulsen på hans klasskompis.

Mikael Yvesand har skrivit en lysande och autentisk debut där trovärdigheten vilar i både tonalitet, dialog och miljöbeskrivningar. Men bokens största styrka är det som sägs mellan raderna: känslan och stämningen som utgör tonårskillarnas liv – kanske är det häng city, kanske är det något man bara kan förstå om man varit tonåring i en sovande stad. Möjligtvis hade berättelsen gynnats av en tätare konflikt, de skavsår som säkerligen finns mellan samhället och tonåringarna men som inte riktigt kommenteras. Någonstans river det nämligen i en att ingen sätter stopp för, eller plockar upp och kramar, häng citys invånare. Men kanske är adrenalinkicken från att ha snattat i affären mer verkligt för berättarjaget än ett mord, förmodligen för att det är lättare att greppa. Om läsaren inte köper det så är det inte häng city.  

/

Bokrecension: Häng city – Mikael Yvesand