Handbok i klardrömmar – Johanna Holmström

Vad är ondska?

Är det groteska och rentav omänskliga handlingar, lätta att fördöma? Eller stöter vi oftare på ondskan som mer svårformulerad – i vardagliga våldsdåd, i blickar, i ord som andas ilska och hot? Och hur är det med våldet vi begår mot oss själva? Mot vår omgivning? Det som drabbar våra barn?

Människorna som befolkar berättelserna i Handbok i klardrömmar längtar efter frihet. Frihet från förtryck, från våld, från kroppslighet och ansvar. Från sorg. Liksom i tidigare verk, som i genombrottet Camera obscura, använder Johanna Holmström novellen som form för att skapa episoder i en större berättelse. Till en början är kopplingarna vaga. I ”Syskonbädden” bär en kvinna på en fruktansvärd hemlighet, ett våldsdåd utan förlåtelse. Hon tar kontakt med flickan i kvarteret som har en lillebror som aldrig slutar gråta. I flickan sås ett frö till en idé, otänkbar men så lockande (”Det finns ett sätt att få tyst på honom. Om du vill.”) att det ska komma att förfölja henne för alltid. I ”Line och Lillebror” fortsätter flickans historia med skiftat perspektiv.

Berättelserna följer sedan på varandra som naturliga delar i en konstruktion som leder mot framtiden. Barnens perspektiv är starkast, där de ständigt slits mellan de vuxnas viljor och blir offer för deras tillkortakommanden. Som för Milena, som tvingas finkalibrera sin känslighet inför föräldrarnas oberäkneliga humör men mest vill tänka på hur fåglarna börjat falla från skyn. För Julia, som anländer till Barnträdgården för omskolning samma dag som den sista fågeln har fallit, när haven svämmat över. För de tre, knappt mänskliga, som inte är gjorda för ett liv i lägenhet och som aldrig blir mätta.

Verket ställer en mängd stora frågor, vilket gör den något överlastad men framför allt svår för mig att beskriva. När jag försöker förklara handlingen muntligt för en vän tappar jag talförmågan, och jag ber dig, läsare, om ursäkt för mina därav svepande formuleringar här i skrift. Handbok i klardrömmar är kronologisk i det att den skildrar en gradvis förändring. Inledningsvis är det något som karaktärerna endast behöver förhålla sig till i tanken, medan de (oftast kvinnor) hanterar sina andra problem. Barnen som föds, och deras barn, är de som tvingas hantera det. Konsekvenserna av tidigare generationers beslut är en slags ondska, och samlingens avslutande berättelser undersöker människans försök att rädda sig undan våld och undergång på bekostnad av friheten. Resultatet blir en skenbar utopi där de dystopiska dragen (som alltid) skymtar i mellanrummen. Mycket handlar det om vad verklig frihet innebär – är det frihet från oss själva och vår förmåga att åsamka skada? Det är en paradox, för i friheten ligger även våldet. Berättelsernas karaktärer drömmer om frihet och upplever den inte sällan endast i sovande tillstånd. Språket är ofta stramt men bär på en slags latent aggression, som om karaktärerna ständigt håller tillbaka. Här kan ljuset slå ner i någon ”som ett yxhugg” i en i övrigt stillsam beskrivning.

Metoden känns igen från norska författaren Maja Lunde som i sina romaner väver ihop dåtid, nutid och framtid, med naturen och vårt förhållande till den i centrum. Det som Holmström gör annorlunda här är att lämna sin läsare lika vilsen som sina karaktärer. Jag finner att jag dras med i skeendet med våldsam kraft, helt oviss om var jag kommer att finna mig när sista sidan är utläst. Det är suggestivt och kräver tålamod, åtminstone en acceptans inför att inte förstå allt – att stå ut med vagheten. En annan avgörande skillnad är att Holmström befolkar sitt universum med ett myller av karaktärer, ett grepp som ter sig mindre filmiskt än Lundes strikt uppdelade tidslinjer ­men som sammantaget imponerar mer i sin komplexitet. Kanhända blir det något överlastat när berättelserna leder in i en avlägsen framtid och plötsligt tangerar Brave New World eller valfritt Black Mirror-avsnitt – men jag finner det tilldragande. Det ger en tyngd åt verkets frågeställningar och anslaget är visionärt. När jag återbesöker berättelserna ser jag att det främmande och genreöverskridande finns där redan från början.

Handbok i klardrömmar är en novellsamling som ständigt pekar framåt. Genom graviditeten som symbol för förändring och förvandling till barnet, barndomen och det skiftande förhållandet till föräldrarna. Genom överträdelser och våldsdåd som ekar genom framtiden. Friheten som aldrig riktigt kan realiseras. Tipping points som gör det omöjligt att återvända till hur det var innan. På sätt och vis är det en skildring av människans öde, en sorgesång över vår ofullkomlighet med ett rågat mått civilisationskritik. Holmström har hyllats som en av de mest lovande i den samtida finlandssvenska litteraturen och jag ser tydligt varför. Tidigt i läsningen är jag övertygad om att vi faktiskt behöver skyddas från oss själva, att barn behöver skyddas från sina föräldrar. Att utopin är befrielse från våra mörka impulser. Från vår svaghet. Att tro på mänskligheten alltid leder till besvikelse.

Men jag ändrar mig, inser att det är motsatsen till vad de här berättelserna vill säga. Här finns en djup tro på människan och på friheten, trots all ondska.