fbpx

Halva Malmö består av killar som dumpat mig – Amanda Romare

Han (lite tveksamt): Du får gärna sova här.
Jag (osäker och vill inte paja något): Nej, jag kan gå hem.
Han: Okej, men jag kanske somnar nu till nästa avsnitt så då kan väl du bara gå? Alltså du behöver inte väcka mig.
Jag (i mitt huvud): Vad fan?
Jag (med min mun): Ok!
Han: Det är inte att jag är otrevlig eller så… jag orkar bara inte vakna.

Halva Malmö består av killar som dumpat mig handlar om Amanda som är fast i ett evigt sökande. Hon lyckas aldrig komma förbi en första dejt. Hon swipear så fingrarna blir trötta och kan skriva till sju killar på en kväll. Max en person svarar. Hon dricker kaffe, öl, Ramlösa med mängder av olika killar men ingen kan bemöda sig att svara på sms när dejten är slut, och om de gör det så får hon inget annat än tiotusentals olika variationer av jag är inte på en så bra plats just nu/jag är egentligen intresserad av någon annan/jag söker inget seriöst. Sprängfylld med samtida kulturmarkörer och ett oändligt namedroppande av olika platser i Malmö behandlar boken främst två känslotillstånd: Förhoppningen inför en ny dejt och förtvivlan efter ännu en dumpning. 

På den samtida dejtingmarknaden verkar korta förbindelser och kravlöshet vara normen. Ingen verkar ens försöka snudda vid något djupare och bestående. Amanda vill tvärtom och gör allt hon kan för att komma nära. Samtidigt präglas hennes beteende av en tyglande självmedvetenhet. Spela cool girl. Inte vara sån. Allt för att inte råka avskräcka någon med sin faktiska längtan. Men oavsett hur mycket hon binder och bänder sig själv för att låtsas vara sval lämnas hon ändå utan den bekräftelse och kärlek som hon söker. Och när killen oundvikligen drar sig undan och svarar fattigt, ointresserat eller inte alls föder paniken över att bli avvisad en ohejderlig besatthet. Helt plötsligt vill hon inte ha någon annan än honom. En mekanism as old as time itself men som inte går att ignorera – trots att hon är medveten om det orimliga i hennes galna längtan efter en kille hon träffat en gång och knappt var intresserad av innan dess.

Foto: Lina Arvidsson

Boken tar sitt främsta sikte på underhållning, och där lyckas den bra. Dess usp är igenkänning, och även om jag personligen inte kan relatera till att bli inlagd som “slave” i någon BDSM-killes kontaktbok är det inte svårt att hitta situationer eller känslor som ringer en och annan klocka. Dagboksformen som används är ett passande grepp som kompletterar humorn i boken. Huvudpersonen Amanda bombarderar sitt kronologiska återberättande med syrliga och känslosprakade kommentarer. Det är kul, på ett sätt som jag skulle beskriva som millennial-kul. Sitcom-kul. Kolla in i kameran som på The Office-kul. Jag vill inte vara den som gör en generationssak av det hela, men just det gör att jag nog hade tyckt den var roligare om jag var född -95 eller tidigare. Men: Oavsett födelseår är det en bok som föder skratt och sagda skratt gör att man har lätt för att fortsätta läsa.

Efter ett tag ersätts dock skratten av uppgivenhet. Det slår över från haha, vad sjukt, typ såhär har jag också haft det till herregud vad sorgligt att jag kan relatera till det här?. Man kommer till någon insikt om dejting i neoliberalismens konsumtionssamhälle och det genuint tragiska i de rådande normerna på kärleksmarknaden. Då vill man helt plötsligt inte känna igen sig längre. Man vill vara så långt borta från det som man bara kan. Romare har uttryckt att boken har ambitionen att få andra att känna sig mindre ensamma i sina dåliga dejtingupplevelser, något som sannerligen låter stärkande, men när jag slår igen boken så känner jag inte så. Hur rolig och rapp boken än har varit så känner jag mig lite uppgiven och tragisk. At the end of the day så måste jag fundera över vad jag faktiskt tar med mig från läsningen. Jag blev inte tröstad, snarare mer ledsen. Och jag vet inte heller om jag kommer kunna använda något från boken för att navigera i den nämnt hopplösa tvåsamhetslabyrinten. Sann kärlek har aldrig känts så långt borta. Den temporära verklighetsflykten var kul tho!

Det är nästintill omöjligt att som heterosingelkvinna läsa boken utan att minst en gång tänka att killar är genomgående sämst. Man blir lite som en incel fast med kärlek. Dock är det viktigt att poängtera att manshatarkänslan kan uppkomma, och ofta uppkommer, annars också, orelaterat till den här bokens existens. Behöver man ett riktigt trött-på-killar-läs (som man ibland gör!) tror jag att man har en god vän att hämta i den här boken. Men varning för att den kanske får en att gå i celibat.

/

Bokrecension: Halva Malmö består av killar som dumpat mig – Amanda Romare