fbpx
Omslag: Annika Lyth

God natt Madame – Carina Burman

»Det är synd«, sa Johan Gustaf Aurelius medan han tog min hand. »Det är skada att fröken von Stapelmohr är mig så överlägsen i börd och snille, och tillika ännu inte vuxen kvinna. Om inte skulle jag gärna…« Och så tryckte han mina fingrar mot sina läppar, som var ganska välformade och röda av naturen. »Jag vill också skriva«, sa jag.

Ack, det glada 70-talet! Är det inte så man säger om man var ung under den tiden, att man med nostalgi i blicken drömmer sig tillbaka till en tid med gigantiska rumpkuddar (ju större desto bättre), välordnade peruker och salongskultur. Inte? Det är i vilket fall så Charlotta Schröderheim (född Stapelmohr) beskriver sin ungdom vid hovet i Stockholm anno 1770. Men så får vi ju inte heller glömma att hennes bästa vän var en skald som hon kallar Bella, men som vi bättre känner som Bellman och att hon till råga på allt är lyckligt gift, har fullt av beundrare och ett välbärgat liv. I Carina Burmans senaste historiska roman God natt Madame får vi en unik, underhållande och litterär inblick i hur en ung kvinnas liv kunde ha sett ut i Sverige under 1700-talet. Med ett stort ”kunde ha”, då Charlotta Schröderheim stack ut från normen på flera sätt – inte minst som skrivande, tänkande och burdus kvinna i en mansdominerad värld.

På flera sätt visar Burman upp en historia vi till mångt och mycket känner till. Hon låter det litterära kriget mellan Bellman och Kjellgren pågå i periferin, benämner pesten på ett sätt vi idag kan relatera till mer än någonsin (då sjukdom tycks drabba de hårdast som redan har begränsade förutsättningar) och Axel von Fersen fullkomligt golvar hovets kvinnor. Det här ramverket är oss bekant då vi  – inte minst de senaste åren genom Niklas Natt och Dags och Anna Laestadius Larssons blick på våra historiska förgrundsgestalter, ett Stockholm i svält, sjukdom och klasskillnader – har fått en rätt tydlig bild av vårt historiska (om än bitvis fiktiva) arv. Detta ger Burman möjligheten att leka fritt på densamma spelplan som vi redan fått presenterad för oss, och det tillåter henne att ta ut svängarna. Berättaren Charlotta, vars blick vi ständigt ser händelseförloppet genom, leder ”sin kära läsarinna”, som hon kallar oss, mellan sin ungdom och sitt vuxna liv. Berättaren är inte sen med att berätta om sin väninna Hedda som i sin ungdom började utnyttja sin sociala position till att befalla unga män av lägre stånd att ha sex med henne, vilket hon sedan skryter om för sin väninna. Sexualitet är något som Charlotta tar fasta på och återkommer till under sin berättelse som något lustfyllt och (ur hennes eget perspektiv) skamlöst. Även som gift fortsätter hon ha sex med olika män, vilket synliggör en makthierarki vi tar för given under tiden vår berättare levde. För givetvis är även Charlottas make otrogen mot henne, och hon är i sin tur otrogen mot honom, av den givna anledningen att de finner det roande (Ack, det glada 70-talet?). Genom bokens gång får läsaren dock klart för sig att det finns en viss distinkt skillnad i hur män och kvinnor under 1700-talet har sex med varandra – den rent fysiska aspekten av vad en sexuell akt kan leda till. Charlottas frigjordhet var på alla sätt före hennes tid, vilket blir plågsamt tydligt när vi läser om effekten av att bli gravid utanför äktenskapet. Är straffet man får betala värt ett lustfyllt liv? Var 70-talet verkligen så glatt som vår kära berättare vill bedyra?

Stilistiken ger bilden av ett kostymdrama, delvis på grund av det inledande personregistret som närmast kan liknas med hur ensemblen presenteras i början av ett pjäsmanus, men även i hur vår berättare tycks styra betraktaren av historien genom att hon inte är rädd för att ljuga för oss; skådespela, om man så vill. Charlotta använder ord som skådespel och föreställningar och draperier och det som sker bakom dem för att beskriva händelseförloppet. I ett av bokens inledande kapitel avslutar hon med att deklarera ”nu börjar berättelsen”, för att sedan inleda kapitlet som följer med ”Ridån går upp för första scenen i vårt skådespel”. Ibland syftar hon till den konkreta platsen, operan eller salongerna, där hon tillbringar många år av sitt liv med just skådespel – men som läsare är man inte alltför säker på att det alltid endast är detta som åsyftas. Charlottas berättelse korsas med det yttre samhällets ageranden, och de överensstämmer sällan. Charlottas frigjorda levnadssätt går knappast ihop med förväntningarna på henne som gift kvinna. Hennes drömmar om att skriva ifrågasätts ständigt av omgivningen, inte minst av skalderna i salongerna.

Men det kräver mod att vara före sin tid. Det kräver att våga formulera sin egen berättelse, fri från det vedertagna om hur en förväntas vara. God natt Madame är en sådan berättelse – om att våga i en värld där ingen är på din sida.

/

Bokrecension: God natt Madame – Carina Burman