Omslag: Jaya Miceli

Genom märg och ben – Jacqueline Woodson

Kolla hur vackra och svarta vi är. Och när vi dansar är jag inte sextonåriga Melody, jag är inte mina föräldrars en gång oäkta barn – jag är en berättelse, någons nästan bortglömda historia. Som blir ihågkommen.

Historia och familj. Skönhet och svarthet. Kärlek och passion. Klass och status. Jacqueline Woodson (f. 1963), författare till den hyllade vuxenromandebuten Brun flicka drömmer, har kommit med en till och likväl kritikerhyllad roman. Genom märg och ben, i översättning av Alva Dahl, hinner med mycket på sina 179 sidor.

Romanen skildrar mångnyanserat sexuella begär och föräldraskap – det önskade, det överraskande och det som motvilligt fråntas en. Därtill behandlas betydelsen av tradition och religion, om att ärva status och skyldigheter, och vad som händer när en inte följer ledet av förväntningar, inte uppfyller sina “skyldigheter”. Och därtill skildras också gentrifiering och klassresor som exkluderar, inkluderar och skapar alienation. Vi rör oss i USA, från 20-talets massaker i Tulsa till debutantbaler i New York. Woodson behandlar begreppet makt i kärlek, i pengar, i utbildning, i skönhet och i etnicitet på ett lättillgängligt, rikt och insvepande läsa-i-en-sittning vis. Mycket, som sagt.

Genom märg och ben börjar och slutar i en debutantbal i New York. Bland debutanterna finns Melody; hon är sexton år, lika gammal som Iris, mamman som hon aldrig kallar mamma, var när hon födde henne. Relationen mellan dem, denna ansträngda mor-dotter-relation, är ett romanens klister som fogar samman de olika berättarna och berättelserna som utgör boken. För romanstrukturen inspireras av bokens allra första rader:

“Till förfäderna, i en lång lång rad
krokig och vindlande

krokig och vindlande”

Med dessa ords vägledning reser berättelsen från debutantbalen tillbaka i tiden genom förfäderna, genom dem som krokigt och vindlande står i en lång rad bakom Melody. I varje kapitel överlämnas läsaren till en ny röst som berättar sin historia; dela sitt perspektiv på en skärva ur livet. Många gånger har vi hört, eller ska få höra, en annan vinkel på samma skärva – höra en annan röst berätta med sin kroppsligt säregna blick på det. Detta skapar, förutom en rik skildring av livets många skepnader, en deckare-spänning och relaterbar sorg över livet.

Foto: Carlos Diaz

Läsaren frestas till att söka ledtrådar i det fragmentariska berättandet som rör sig vilt, inte bara i de tvära kasten mellan berättarna, utan även i tiden. Söka svar som kan förklara händelserna och karaktärerna, och relationerna mellan dessa delar. Varför är mormodern besatt av guldtackor? Varför behåller Iris sitt barn för att sedan lämna det? Hur kan kärleken Aubrey känner till Iris inte slockna, utan istället hållas flammande vid liv över tiden?

Sorgen inför livets sura premisser öppnar upp sig i det glapp som oundvikligt sprider ut sig mellan perspektiven. Mellan en berättare som älskar en annan ihärdigt och denna andra som inte älskar tillbaka, som istället kallt avfärdar genom att vända sig mot något annat, vända bort i jakt på sitt att älska. Sprickan skär ofta i kärleksbanden, mellan älskare och mellan familjemedlemmar, men uppstår även i förhållande till klasstillhörigheten. Som när Aubrey inser sin klass genom Iris; ser att de, han och hans mor, är fattiga först när han ser Iris, som har pengar, försöka att inte se golvdammet och konservburkarna i hans barndomshem.

Originaltiteln till romanen hintar tydligare än den svenska översättningen om bokens poetiska karaktär. Även om man läser verket i svensk översättning framkommer en vacker, poetisk förankring till den engelska titeln Red at the bone tydligt. Meningen; “Det kändes rött inpå bara märgen – som om någonting var sprucket och blödde inuti henne.”, används för att beskriva en älskog, beskriva hur det känns att älska ända in i märgen, så djupt att det känns som att BLÖDA UR BENEN. Det är så kärleken återkommande beskrivs: “som en ihållande smärta, en oupphörligt längtan”. Men poesin finns också i annat än de vackra metaforerna och liknelserna.

Woodson använder upprepningar som ett mantra för att förmedla berättarjagens försök att hålla fast vid något – sig själv, det stabila, någon annan. Eller som ett stilgrepp vilket genom hon lyckas omvandla abstraktioner till ting som känns konkreta och verkliga när det printas in i läsarens medvetande. Som när Woodson beskriver minnens inkomst som; “Blixt. Mörker. Blixt. Mörker”, eller låter Aubrey beskriva första gången han har sex som: “Ont. Det gjorde ont. Varför gjorde det ont? Men sedan gick smärtan över. Och det blev skönt. Så skönt. Så otroligt skönt.”

Som om romanens innehåll i sig inte motiverar nog för ett välinvesterat bokköp så gör dess yta det också. Omslaget är av den sort som min nära vän beskrev som “härlig-att-plocka-upp”. Härlig att plocka upp, härlig att låna ut och härlig att ta sig igenom, trots sina mörka delar.