Främlingsfigurer – Mara Lee

I Främlingsfigurer behandlar Mara Lee bilden av den Andre och hur Främlingen skapas genom ord och handling. Hon gräver djupt i litteraturen och våra känslor. Essä och dikt byter av varandra innanför bokens pärmar. Det är svårt att sammanfatta boken då den innehåller mycket och flera olika stilgrepp.

Lee är professor i konstteori och konsthistoria på Konstfack, men har även en examen från Akademin Valand i litterär gestaltning. Hennes akademiska bakgrund lyser igenom i boken och läsaren får ta del av mycket kunskap i en teoribaserad prosa. Referenserna duggar tätt och sprider sig från W.E.B. Du Bois till Sara Ahmed och mellan fornnordisk mytologi och Shelleys Frankensteins monster.

Lee beskriver känslornas roll i skapandet av Främlingen, och ställer sig frågan om rasism kan lära oss något om kärlek. Känslor som vi oftast kopplar samman med något positivt, som kärlek och skönhet, kan ha en rasistisk underton enligt Lee. Skönheten utgår fortfarande från det vita. Främlingen får utstå den vita blicken, som även om den är blid och positiv fortfarande är en blick med utgångspunkt från det vita och normativa.

Det är inte bara yttre attribut som tvingar in den Andre i roller, utan även förväntningar på deras inre liv som ömma och omhändertagande individer. Genom att referera till bland annat sociologen Arlie Russel Hochschild som har studerat serviceyrken, som barnflickor och sjuksköterskor, menar hon att kärlek har blivit en vara på en marknad som ofta tillhandahålls av bruna och svarta kvinnor från den globala underklassen. Lee menar att rasifierade kvinnor tar större emotionellt ansvar på den globala marknaden, då de ses som en resurs som kan utnyttjas i hushållsarbete och omvårdnadsyrken.

Bilden av den Andre är bokens röda tråd. Däremot kan läsaren ibland tappa bort den tråden. Lee gör det inte alltid lätt för läsaren att hänga med i resonemanget och hur de olika delarna hänger ihop. Som att en märklig berättelse dyker upp mitt i boken om en främmande flicka som hittas i en låst bur i den lilla orten Måsarp. Samhällets invånare och ansvariga myndigheter reagerar olika och försök att rädda och skada flickan avlöser varandra. Det obehagliga är väl att jag tvekar om denna tämligen osannolika berättelse är sann eller inte – jag googlar och inser att både berättelsen och Måsarp är påhittat. Berättelsen förblir okommenterad och därmed lite underlig, och jag pusslar inte ihop den med resten av boken.

Foton: Märta Thisner

Som sagt finns ett genomgående tema, men boken är spretig. Jag blir liksom inte riktigt klok på den – i både positiv och negativ bemärkelse. Visst får man en mångfald i både språk och form, men jag hade gärna sett den där röda tråden lite tydligare. Till exempel hade jag svårt att ta till mig hennes tankar kring myter i bokens sista del.

Bland annat berättar Lee om den fornnordiska sagan om Hel, en dödsgudinna och dotter till Loke och jättinnan Angerboda. Hel förvisas till dödsriket av Oden då hon spås utföra onda handlingar i framtiden. Hon kan senare i livet rädda den omtyckta Balder från dödsriket, men gör det bara om Balders bror kan bevisa att Balder var älskad av alla. Lee diskuterar myten genom att reflektera kring kärlek och hur kvinnlighet ofta görs farlig och till något främmande. Jag har lite svårt att hänga med i författarens resonemang, och jag hade önskat att upplägget var mer pedagogiskt för att behålla läsarens intresse. Diskussionen sker delvis på vers vilket gör det fragmentariskt och inte så stringent.

Det är i det akademiskt och litteraturvetenskapligt präglade texterna som Lee utmärker sig. Essä-partierna är informativa och intressanta, och behandlar teori och litteratur med säkerhet, och på ett intresseväckande vis. Men det är i de personliga betraktelserna i fri vers som något vackert uppstår, speciellt under rubriken “Mörker, mon amour”. En drabbande dikt om en hotande kärlek till litteratur och människor. Kärlek som en inte kan värja sig mot, men som drar ner en i ett mörker.

Lee vänder ut och in på rasism-begreppet och sätter det i nytt ljus. På så sätt utvidgas det till att också innehålla kärlek och intimitet, och inte bara hat och avsky. Känslor får ta plats i debatten utan att de blir subjektiva, de diskuteras snarare sakligt. Boken ger mig nya infallsvinklar att tänka kring hur den Andre skapas och utmanar mig att tänka om. Samhället kräver att vi möts och känner saker för varandra, därför är det också viktigt att utforska vårt inre liv. Även om känslorna är obehagliga.

Text: Henrik Schedin, Instagram: @henrik.schedin