Flicka, kvinna, annan – Bernardine Evaristo

Flicka, kvinna, annan, skriven av Bernardine Evaristo, släpps nu i svensk översättning av Niclas Nilsson. I korta drag: Den förtjänar varje prisat ord som skrivs om den.

Detta är essentiellt en roman om tolv kvinnor/icke-binära karaktärer som får ett kapitel var dedikerat till sig. Kapitlena är som korta noveller, där varje berättelse är bunden till den andra genom det som är gemensamt för alla: att de är svarta, kvinnor eller icke-binära och har något band till varandra, vare sig de är varandras älskare eller döttrar och mödrar. Berättelserna består av små inblickar i deras liv, korta livshistorier där en får följa deras livsbanor. Romanen har som sagt tolv karaktärer som är huvudpersonerna, men utanför dessa finns en mängd andra personer som också får plats att växa, skapa och vara egna personer. Det krävs verkligen en skicklighet för att lyckas kötta ut så många karaktärer på ett så välgjort vis som Evaristo här har gjort.

Flicka, kvinna, annan är på ett sätt ännu en roman i ledet av flera nya berättelser som kretsar kring kvinnors liv, följt i generationer. Den liknar bland annat The Mothers av Brit Bennett och Zadie Smiths White Teeth i flera bemärkelser. Boken handlar inte bara om en mångfald av karaktärer, som alla är unika på sitt sätt, utan också om lycka och sorg och allt däremellan.

Varje karaktär är utpräglad och komplex. Det finns liv i berättelserna för att karaktärerna är fyllda av känslor. Negativa och positiva känslor, små och stora rörelser och tankar. Till exempel Amma, vars historia är den första i raden och som på många sätt binder ihop berättelsen runt den teateruppsättning som hon skapat. Amma som länge motsatte sig etablissemanget och skapade konst som var för alla, bara för att inse att hon själv blivit en del av konsteliten när hennes uppsättning visas på The National Theatre i London. Inom Amma strider en tyst kamp kring vad hennes konst kan ha för betydelse för folket, för den queer scenen och för svarta kvinnor, när den inte längre finns tillgänglig, närvarande eller ens är relaterbar för samtidens svarta queera och icke-rika/icke-kända kvinnor.

Bernardine Evaristo har också en väldigt speciell skrivstil som återkommer genom hela boken. Det är en blandning av prosa och poesi, där vissa rader bryts upp mitt i, för att på så sätt skapa ett mellanrum fyllt med så mycket mening att ens hjärta sviktar av vikten. Själv kallar Bernardine Evaristo stilen för “fusion fiction”, och det är precis så det är att läsa den: som en hybrid form av litteratur. På grund av denna stil, blir varje stycke mer meningsfullt och emotionellt.

“allt detta skulle fylla det gapande, molande svalg hon nu bar inom sig
känslan av att vara
o
rotad
o
önskad
o
älskad
o
lycklig

en
ingen.”

Romanen är på många sätt ett porträtt av brittisk svart historia berättat genom kvinnors liv; en berättelse som fortfarande känns relativt ny och outforskad. Dessutom är den också fylld av svart queer historia och det tragiska som så ofta är närvarande i queer historia, men även det otroligt fina i när äldre damer hittar varandra, eller när någon hittar sig själv och sin identitet. Det är ett porträtt av svarta brittiska kvinnor och deras liv, deras relationer, deras lust, alla svek och alla drömmar, all njutning och all sorg. Även om texten ibland är fåordig, är den så skickligt utmejslad att vissa stycken stannar kvar i ens huvud långt efter att en läst dem.

“hon kanske borde ha stannat och pratat med honom om det
han kanske skulle säga att han inte hade hört henne säga nej
eller att hon gjorde honom galen av kåthet
vilket ändå är lite smickrande
och han kunde inte
hejda sig”

Det är en välgjord berättelse. En otrolig läsupplevelse. Språket, karaktärerna, blandningen av prosa och poesi, och det otroliga känslospektrat som fyller dess sidor. Jag känner mig tagen men också sorgsen över att jag har läst ut Flicka, kvinna, annan. Det jag kan göra nu är varmt rekommendera den till alla som gillar att läsa böcker om spännande karaktärer och med en särpräglad skrivstil.