Flicka, 1983 – Linn Ullmann
Jag är sexton år och lägger armarna i kors på det höga bordet framför mig, lutar kinden mot den ena armen och ser in i kameran. På fotografiet, som inte längre finns, och som nog ingen utom jag kommer ihåg, ser man lite grann av mina nakna axlar. Jag tror att tanken med bilden är att antyda nakenhet, att allt en ung kvinna behöver ha på sig när hon ska ut i världen är ett par långa örhängen.
Den norska författaren och journalisten Linn Ullmanns självbiografiska bok Flicka, 1983, översatt av Lars Andersson, skildrar tiden och minnet hos en flicka. Hon går in på djupet i den 16-åriga flickans medvetande, som för 40 år sedan var hon själv.
44-åriga A inleder en sexuell relation med den 16-åriga flickan som dras in i en fotografering för franska Vogue i Paris. De träffas för första gången i en hiss och A tar kontakt med Maxine, som har en modellagentur. Jag såg en flicka i hissen alldeles nyss. Är hon en av dina? säger han. Efteråt bjuder A på en drink hemma hos honom i Carnegie Hall och så säger han till flickan: Paris. I januari. Kommer du med? Sedan reser hon till Paris och allt går fort när hon är vilsen och inte kan hitta till sitt hotell. Hon väljer att ta sig till den adressen hon har nedskrivet på ett papper, i fickan på hennes blåa kappa, adressen till fotografen A.
Fotografiet som är taget på 16-åringen i Paris är centrum i hela boken. Det är med detta fotografiet berättaren försöker minnas vad som skedde och allt runt omkring, Ullmann skriver för att få fram det sanna: Är man den man varit? Nej, vår personlighet är inte statisk, tänker jag. Men kroppsligt då? Den förändras ju också. Det finns ingenting kvar av sextonåringen i den kropp jag går omkring med i dag, skriver Ullmann.
År 2020 har det gått 37 år sedan hon fotograferats av A i Paris. Det pågår en pandemi och hon har hand om sin mammas inköpslistor. Hon beställer matvaror så att mamman får dem levererade till sin dörr i sitt stora hus i Massachusetts. Hon umgås med dottern Eva och dricker kaffe i pappmuggar ur en termos. Gång på gång förs hennes tankar tillbaka till minnets ursprung, till A, till fotografiet, till hotellet. Det liknas vid en ofrånkomlig labyrint, det går bara inte att ta sig ur. Men var ska jag göra av mig?
Linn Ullmann gör en fantastisk skildring av det unga jaget och skriver om flera års gamla känslor som om det vore igår. Vad hände först? Vad hände efter det? frågar hon sig. En sorgsenhet utspelar sig genom hela boken och jag drabbas hårt av den unga, hjälplösa 16-åringen som hon är. Det finns en komplicerad relation mellan berättaren och huvudpersonen. Huvudpersonen berättas genom den äldre kvinnans återkomst till sin barndom. Tiden och minnet blir något känsligt och sårbart. Jag kastas tillbaka till den modernistiska berättartraditionen där nutid och dåtid vävs samman, det har Ullmann gjort bra. Det skiftas ständigt mellan Paris 1983 och pandemivågen som började ta fart 2020. Denna litterära teknik skapar paralleller mellan nutid och dåtid – det är först efterhand som man förstår hur saker och ting hänger samman. Flickan år 1983 förstås långt senare, av det 55-åriga berättarjaget.
Berättaren nämner aldrig händelsen i Paris som ett övergrepp, men det går inte att läsa boken utan att tänka att det som hänt är ett övergrepp. Ett sextonårigt jag, som fortfarande är ett barn, men som blir till en vuxen i männens gränslösa värld. Hon dricker svart kaffe, går på bio och besöker museer för sig själv. Men varför beger du dig till Paris? Vad är det du önskar dig? Det finns inget svar som hon letar efter i sitt gångna jag, det finns inget svar till varför hon har detta minne som smärtar. Jag vill vara objektet, mittpunkten, målet för en annans begär. Jag vill inte vara ensam, säger hon. Den 16-åriga flickans ensamhet, skam och osäkerhet blottas ut. En osäkerhet som kultureliten hon är omgiven av i boken erövrar och utnyttjar.
Hon åker hem från Paris och blir ombedd att träffa Maxine, kvinnan som A tog kontakt med för att få tag på flickan efter deras möte i hissen. Du försvann från Paris. Du stack innan du skulle, från vad som kunde ha blivit viktiga uppdrag…Jag trodde du hade ärvt lite av dina föräldrars…jag såg för mig att du var en flicka som visste lite grann om vad som är rätt och fel i en given situation, säger hon till flickan. Som kulturbarn är det förväntat att man ska kunna använda henne men så blir hon ett barn som tystas av det som inte får hända henne.
Berättartekniken påminner mig om den nyblivna nobelpristagaren Annie Ernaux En flickas memoarer, sökandet efter minnet av det unga jaget. Och precis som när jag läste Vanessa Springoras litterära vittnesmål Samtycket lider jag med alla dessa unga flickor som blir målet för en annans begär. Fotografiet som tagits på flickan av A finns inte längre kvar. Men berättarjaget kommer ihåg bilden. Bilden som väcker minnet. Hon hade nakna axlar och ett par långa örhängen.
Text: Esther Shebo
