Bokrecension: Får jag följa med dig hem – Marie Aubert

Våld, sex och gränser som korsas, sprängs och bryts upp. Marie Auberts nio noveller delar dessa tre beståndsdelar och den gemensamma hierarkin där Längtan står högst i kurs – den som leder huvudkaraktärerna till övertramp som annars (ofta) är reglerade av skräcken för skam. Eller i alla fall väl dolda bakom den där (ofta) igenbommade porten.

I Får jag följa med dig hem, översatt från norska till svenska av Cilla Naumann, finns inget som skymmer sikten, utan vi tvingas se rakt på saker som blicken ryggradsmässigt vill vrida bort ifrån. Tvingas se kvinnan som låter sin kk vara lite hårdhänt – inte för att hon vet om hon gillar hårda tag, utan för att hon vet att hon gillar att vara “någon som inte ville bli en flickvän och ligga på armen”. Den ansvarsfulle mannen som ska bli far men istället för att adoptera ett barn blir poff! (bara sådär!) en sån som köper sex av en kvinna som kanske, kanske inte är ett barn. Kändisen som alla vet har suttit i fängelse och som kommer ut som något annat än innan; “en tjockis som ler dumt och inte klarar av ett vanligt samtal”. Tvingas se, från ett närgående inifrånperspektiv, hur pappan som i ett upplösningstillstånd slog sitt barn “får lust att säga det till henne, du går runt och drömmer om att få barn med en barnmisshandlare”.

Aubert skildrar skamfyllda, i samhället nedvärderade till kloakstatus, beteenden som är djuriskt själviska – djuriska i att de många gånger saknar en “rationell”, etiskt försvarbar förklaring. För vilken godtagbar förklaring finns, utifrån samhällets idealiserade syn på människan, till att fortsätta, skamlöst och utan ånger, upprätthålla en skengraviditet när han som har barn och fru faller sönder? Han som skriker och ber för att hennes ord inte ska vara sanna, för att skengraviditet ska vara just en skengraviditet, eller ett misstagande. Hon som trots detta tvingar honom ner i detta fall, för att på så vis tvinga honom in i sin hamn (famn). Förklaringen är: det mänskliga hoppet. Hoppet om en annan, högre, verklighet. Den längtan så stark att inget beteende är skamfullt, oförlåtligt eller fel nog för att undvikas i strävan efter det högre. Denna människans natur, som samhället stämplat som faulty, skildrar Aubert med rå pricksäkerhet.

I Får jag följa med dig hem fortsätter Aubert ifrån den plats där den kritikerhyllade romandebuten Vuxna människor sviktade. Svarar på kritiken av romandebuten, svarar dem som menade att det blev spretigt för att hon “som en späckad confiterad anka vill lite för mycket”, genom att välja ett format som tillåter att vara spretig och kräver att vilja lite för mycket. Trots dessa novellens premisser väljer Aubert att gå ytterligare längre genom att fokusera novellsamlingen kring just ett tema. Bygga ett miniuniversum av personer i uppbrott – från äktenskap, vänskap, ungdom – där dessa inte bara varierar i vad de bryter upp ur utan även från vilket perspektiv, vilken utgångspunkt och på vilket sätt det görs på.

Som hur vi i novellen Förlåt, förlåt, förlåt återges utifrån mannens perspektiv, han som hittar en annan, lämnar den första och måste leva mellan dessa två, för att sedan i Otroligt cool kvinna ge oss den andra sidan, ge den andra kvinnans syn på det hela. Ett binda-ihop-novellsamlings-säcken-grepp som går att känna igen från hyllade novellsamlingar som Stina Stoors Bli som folk, och som inte bara är fördelaktigt för att det ger ett relativistiskt (och realistiskt) synsätt på relationer människor emellan, utan även för att det engagerar läsaren i att detektivgranska verket på jakt efter ledtrådar. Vilket ger spänning och en egoboostande effekt – när, eller om, en finner samband.

En bra novell sträcker ut sig längre än sitt fysiskt korta format. En riktigt bra novell sträcker ut sig längre och djupare än sitt fysiskt korta format genom att öppna upp luckor mellan orden. Luckor varifrån allt är möjligt, varifrån den skärva liv som utspelar sig i texten kan ta flera, många, oändligt många vändningar. I detta kan en novell, i sin till synes simpla form, fånga det komplexa i människan och livet. Aubert gör just detta. Fångar det komplexa och motstridiga i att vara en människa driven av icke-rationell längtan som lever i ett rationell-fetischerande samhälle.