Omslag: Sharanya Durvasula

Falsk spegel : reflektioner om självbedrägeri i en modern tid – Jia Tolentino

Feminismens och samhällets besatthet av “den besvärliga kvinnan”, ecstasys likhet med religiös frälsning, skildringen av USAs förfall i en kapitalistisk “dödskult” (som Jia Tolentino beskriver det i en intervju i Aftonbladet) och oförskämt mycket mer. Den kritikerhyllade essäsamlingen Falsk spegel : reflektioner om självbedrägeri i en modern tid – som nyligen kom ut i svensk översättning av Hillevi Jonsson – täcker mycket och brett i ett tempo som rasslar och sköljer över en; tvingar en till paus av bearbetning. Sammanvävningen av till synes vitt skilda delar är det som bildar helheten som imponerar och hypnotiserar.

Boken tar avstamp i den samtida sociala, ekonomiska och politiska situationen – de som i Tolentinos hemland USA enhetligt har rört sig mot en lägre bottennivå allt efter 2016 då Trump valdes till president och därmed gav “förnedrande bekräftelse på att bluffande kännetecknar den amerikanska livsuppfattningen”. Detta sätts i juxtaposition med det personliga (som exempelvis hennes upplevelse av att vara sexton och delta i en dokusåpa i Puerto Rico) och det allmängiltiga i nio essäer. Essäerna fokuserar, liksom Jia Tolentino gör i sitt övriga skrivande, på teman som rör feminism, etnicitet, religion och, det som är bokens kärnpunkt; identitet (och de självbedrägerier som följer med det) i en modern tid. Den moderna tiden, och Tolentinos egen bakgrund som ung (31 år) och nuvarande skribent på The New Yorker, gör att allt detta mer ofta än sällan sätts i relation till rådande medielandskap – och framför allt till dess mörkare sidor.

I och med att mycket av resonemangen utgår från självupplevda erfarenheter så är essäsamlingen per automatik självutlämnande – men Tolentino tar det desto längre. Hon spräcker upp sig själv för beskådning och låter inte kritiken vänta utan slänger själv de första stenarna. Dekonstruerar jaget, dess oförstörbarhet och osäkerhet, genom att ifrågasätta sin egen ställning gång på gång. Ifrågasätta det självbedrägeri som präglar individ till samhälle i en modern tid – så som underrubriken fint indikerar.

Tolentinos skrivstil vittnar tydligt på inflytande av universitetsstudier och att ha växt upp under millennieskiftet. Språket är rappt, vänder och spränger in den mest oväntade fakta som sedan kopplas samman så att resonemangen håller, och är späckat av “höga” som “låga” referenser. Därmed är innehållet hemskt koncentrerat och komprimerat då det skiftar mellan subjektiva upplevelser och strukturella, mänskliga erfarenheter. Denna snabbspolade, tjocka text, som pendlar mellan observationer av henne själv som en gång rosa-älskande-men-bröllops-avstötande-flicka till hur Trump-eran korrumperar USA och slänger det ner i fördärvet, känns som att vara på internet och/eller i Tolentinos hjärna när den går på högvarv.

En av de starkaste essäerna, Extas, exemplifierar i sin mix av ämnen denna intuitiva och sicksackande resonemangsstruktur. I essän behandlas hennes uppväxt i ett hårt konservativt religiöst sammanhang i Houston, Texas, och hur hon sedan i tonåren kunde återfinna samma känsla av välsignelse som hon upplevt som barn – fast nu hög på kodein istället för Guds närvaro. Hur sökandet efter självtillräcklighet, salighet och transcendens inte försvann utan bara tog nya former, som i den extas drogerna kunde uppbringa. Tolentino skriver; “Kyrkan kändes aldrig mycket dygdigare än drogerna, och drogerna kändes aldrig mycket syndigare än kyrkan”. Hur extas, detta transcendera tillstånd som för henne fanns både inom institutionell religion och droganvändning, sedan beskrivs med hjälp av ett stycke litteraturhistoria, däribland en diktanalys av Sapfos Gudars like. Och hur detta därtill ställs parallellt, och sammanvävt, med en skildring av Houstons avsaknad av zonbestämmelser, både geografiskt – där strippklubbar är granne med kyrkor – och kulturellt. Hur den Houston-baserade hip-hop-genren chopped and screw får agera som ett exempel på dessa kulturella gränsöverskridningar; hur vita och svarta, rika och fattiga, kunde mötas i hypen kring dessa lokalt producerade och sålda kassettband liksom de kunde mötas i kyrkan och i drogerna. Låter det som mycket? Intensivt? Otippat? Ja, det är det (minst sagt) men det är också extremt skarpt, genomtänkt och tankeväckande.

Foto: Elena Mudd

En svaghet med boken däremot är att den wow-effekt, den insugande och förvånande kraft läsningen först har, planar ut mot slutet. De sista essäerna är inte nödvändigtvis av lägre kvalité än de första, eller vise versa, men ämnen och ögonblick återanvänds. Språkets mekanism, dess överraskande skiftade mellan olika tankegångar, blir lite mindre överraskande för den som hunnit bekanta sig med det i 200 sidor innan. Som att essän Jag ska frukta dig i nöd och lust; en huvudsaklig reflektion över bröllopsritualen och dess roll i historien och samtiden i förhållande till kvinnan och feminismen, är en till stor del spin-off och mindre skarp version av essän Alltid optimera – som mer grundligt och insiktsfullt vänder och synar populärfeminismen i en starkt kapitalistiskt och individualistisk kultur (exempelvis när Tolentino använder träningsformen Barre som ett exempel på en ritual som förbereder den moderna kvinnan för “ett hyper-accelererat kapitalistiskt liv”) och ger förslag på vad som skulle kunna vara ett bättre alternativ, och hänvisar då till vetenskapsteoretikern Donna Haraways begrepp cyborg – vilket en hybrid av människa och maskin.

Feminismen, eller avsaknad av en syftesfull rörelse (den som vi hade behövt för att nå ett idealtillstånd) skär genom verket och väcker den tonårsilska jag kände vid upptäckten av patriarkala strukturer. Denna “wow”-, “AAAAH!”- och bottenlöshetskänsla klänger fast i mig till den grad att jag, ovanligt nog, blir verkets format tacksam. För dess essäform tillåter mig att ta en paus emellanåt, till att då själv fortsätta reflektionerna och fylla i luckorna som Tolentino lämnar med sin ovilja och/eller oförmåga att ge polariserade eller ensidiga synsätt på något. Det känns livsnödvändigt: Att kunna ta en paus och smälta, och jag finner mig själv, flera gånger, tvungen till att skriva av mig. Ta upp diskussionsämnen ur boken med vänner. Tänka på det om och om igen – flera dagar i sträck. När jag senare går in Goodreads för att i vanlig ordning stjärnsätta verket jag läst, ger jag ett högre betyg än först tänkt, för jag inser att Falsk spegel på bara några dagar kommit att invadera hela mitt väsen – mitt tänkande, handlande och varande. Och det, även om det stundvis är obehagligt och deprimerande att åter tvingas närskåda den svindlande spiral av kvinnor som genom historien utsatts för våld, spiralen som fortsätter in i vår tid och känns omöjlig att bryta, är högt värdefullt för en text; när den så hänsynslöst rubbar en.

Tolentino målar upp hur populärfeminismen å ena sidan tjänar ett emancipatoriskt syfte och å andra sidan också tjänar patriarkala och kapitalistiska agendor. Eller gör det? Det är den osäkerheten, detta ständiga pendling mellan olika nyanser och perspektiv, olika motståndskrafter i Tolentino själv, som är en av verkets främsta sidor – som skänker dessa personliga och samhällsreflekterande essäer dess genuinitet. Deras äkthet. För däri fångas inte bara samhällets post-sanning-karaktär utan även dess människors förvrängda och förvirrade tillstånd – den falska spegeln.

Detta tillsammans med den rasande fart vilken boken skjuter fram läsaren i och de otippade men klockrena kopplingar mellan det lilla och det stora, det objektiva och det subjektiva – allt inpaketerat i en millennial skimrande packning av humor, kritik (mot allt, men främst jaget), skarpsinniga livsreflektioner och sanningslöshet (som när Tolentino skriver att “de slutsatser jag når om mig själv, mitt liv och min omgivning lika gärna kan vara fullkomligt fel som rätt”) – är därmed anledning till att jag vill krona Falsk spegel till höstens läs-måste för alla som intresserar sig det minsta lilla för någon del av samtiden.

/

Bokrecension: Falsk spegel – Jia Tolentino

Mejla skribenten!