Bokrecension: Ett otänkbart öde – Simona Ahrnstedt

Som tonåring snattade jag en tunn romancebok från 7/11. På mindre än tjugo sidor fick jag följa ett heterosexuellt par som träffades i en porrbutik, kåtade upp varandra längs vägen hem och slutligen hade tokbra sex. Jag tänkte: Den här pamfletten är så dåligt skriven. Den borde inte ens få säljas bredvid wraps och triss.

Romancelitteratur anses ofta vara fulkultur. Inte ens som underhållande fulkultur, som ikoniska 50 Shades of Grey eller omtalade 365 Days: Det ses som vardaglig, massproducerad tantporr. I Enahanda läsning: En queer tolkning av romancegenren diskuterar Elin Abrahamsson genrens definition. Hon konstaterar att utmärkande romance-berättelser är de som fokuserar på en erotisk-romantisk kärleksrelation, drivs av konflikter i relationen och slutar lyckligt med att alla hinder besegras. Kärleken ska vara villkorslös. Sexualitet är ofta centralt.

Trots att romancegenren under hela sin existens, argumenterbart från början av 1800-talet till idag, avvisats för bristande estetiskt värde utgör den en stor del av populärlitteraturen. Simona Ahrnstedt sägs ha grundat av romancegenren i Sverige. Med en ny bok om året ses hon ofta som den centrala författaren i genren. I slutet av mars kom hon ut med Ett otänkbart öde, den fjärde boken i den historiska serien om slottet Wadenstierna. Hennes litteratur, och romancegenren i helhet, blir mer och mer uppskattad, enligt ett porträtt om Simona Ahrnsedt i Selma Stories. I alla fall blir böckerna inte längre djupt förlöjligade. Med all rätt dessutom, menar porträttet, eftersom de inte bara innehåller lyckliga slut, utan också sorg, oro och ilska. Det är alltså en genre att ta på allvar.

Det syns. SvD har intervjuat Simona Ahrnstedt och DN har nämnt den senaste boken i en tipslista

Men ingen större svensk tidning har ordentligt recenserat Ett otänkbart öde.

Trots att boken är en guldgruva för retligt långsam romantisk uppbyggnad måste också det litterära värdet diskuteras.

I Ett otänkbart öde får Atle Falk order om att hämta hem skandaliserade Alexandra Rosenkvist från Sveg till Stockholm. De tvingas färdas genom Sverige ihop, båda på dåligt humör och med tungt emotionellt bagage. Han har ett hårt yttre men ett stort hjärta. Hon är ettrig och vilsen men omtänksam och nyfiken.

Dålig kommunikation och bestämt nollställd tilltro till kärlek håller Atle och Alexandra isär, men snart ramlar hon i hans famn, han blir upphetsad av hennes anklar. De delar plötsligt hemligheter och för in ett flertal samtal på könsorgan: det är helt enkelt 500 sidor enemies to lovers. När de till slut ligger (vilket man förstår att de kommer göra redan innan de träffas) kommer hon två gånger. Han har en stor kuk och är skicklig i samlagsakten.

Trots att boken är en guldgruva för retligt långsam romantisk uppbyggnad måste också det litterära värdet diskuteras. Först: Alexandra beskrivs ha en “delikat bakdel”. Främst: Simona Ahrnstedt skriver om mystik men orkar inte upprätthålla känslan. Avslöjanden görs i förtid, saker berättas flera gånger, tankar är så grundligt genomgångna att läsaren hade kunnat börja på sida 300 och fortfarande hängt med till fullo. Trots den noggranna tonen känns många scener hastigt skrivna och övertydliga i känslan de vill förmedla. Som när Horace Rosenkvist vill tysta arbetaruppror, gifter sig in i adeln, gnider sin mustasch, har dålig smak, beskrivs rakt ut som manipulativ, svarar “Det spelar ingen roll” och snabbt tittar bort, ser obekväm ut och Atle undrar “Vad dolde han nu?”. Undra vem som är ond. Undra vem som kommer att överlistas och besegras. Eller när karaktärerna själva får tänka “Det där såg jag inte komma” och “Nu kommer nog gruppdynamiken att ändras”.

Simona Ahrnstedt håller mig i handen genom hela läsningen. Det känns inte sexigt. Det känns klibbigt och överflödigt.

Ett otänkbart öde genomsyras av en “kvinnor kan!”-feminism.

Förlöjligandet av romancegenren beror på att den skrivs inom ett kvinnofokuserat forum, tror Simona Arhnstedt. Av kvinnor för kvinnor. Hon vill istället främja att romancelitteraturen handlar om kompetenta kvinnor som håller ihop med män som ger dem bra sex, säger hon i en annan intervju med Selma Stories.

Och så finns det mer. Min syn på romancegenren vidgas när boken visar sig vara starkt politisk. I bokens efterord uppmanas läsarna att  “ta striden mot kvinnohat, mot rasism och mot homofobi, transfobi och alla andra fobier mot människor som inte tillhör normen. Att aldrig ta rättigheter, demokrati och jämställdhet för givet. Att vara allierade och att använda de privilegier vi har fått.” I själva berättelsen hajar jag till när en karaktär säger: ”Fortfarande finns det många ämnen som vi kvinnor inte får utbilda oss i alls”. Hon menar att män på 1800-talet ville behålla vissa studier för sig själva. Jag tänker först: Det är väl självklart, varför skrivs med manifestliknande ton idag? Men samtidigt: Jag håller i en form av feministisk litteratur som inte anses vara värdig recensioner. En porr som anses pinsam jämte den “vanliga porren”.

Utöver den specifika samtida jämförelsen och den förvånande radikala epilogen gömmer sig dock bokens politiska anda bakom en historisk kuliss. Ett otänkbart öde genomsyras av en “kvinnor kan!”-feminism (måla, skriva, kanske till och med arbeta) som upprör absolut ingen. Det finns vissa intersektionella och klassperspektiv, men den enda mörkhyade karaktären låter folk röra hans hud och pigan älskar att arbeta. Prostituerade är också människor. Alla bör ha samma rättigheter. Det känns absolut som viktiga tankar att förmedla för just 200 år sedan.

Den är inte experimentell eller provocerande – men det behöver den ju inte vara

Med all litterär och politisk kritik i åtanke genom min läsning kände jag ändå, när Alexandra än en gång tänkte på den hårda blöta kroppen (snoppen) hon skymtade hundratals sidor tidigare, att jag bara ville att de skulle get to it. KNULLA DÅ! Och då har väl ändå boken uppfyllt sitt syfte? Ett syfte. Den är inte språkligt experimentell eller provocerande eller kanske ens nytänkande – men det behöver den ju inte vara. Simona Ahrnstedt skapar ett litterärt rum där karaktärerna ohämmat får tänka “hur skulle det kännas om hon tog tag i min lem och lät den växa i handflatan”. Det är fräscht med öppenhet. Det är härligt att männen älskar samtycke.

Ett otänkbart öde slutar med att huvudpersonerna har grymt sex och alla blir kändisar. Det är sant. Alla trådar är upplockade och jag har inte en fundering i huvudet. Hur härligt? Sånt kan man ju verkligen gå igång på.