fbpx

En författares dagbok 2010-2020 – Suzanne Brøgger 

En författares dagbok 2010-2020 av Suzanne Brøgger (översatt av Nina Wähä) sträcker sig precis som titeln avslöjar, från 2010 och 2020. Det föreligger sannerligen en trend av dagboksromanen. Eller rättare sagt, skildringen av ett jag i samtiden. 

Dagboken omfattar kort sagt 10 års-tid av samhällsskildring. Hon är i sitt hus på landet med sin make Keld Zeruneith, besöker sin dotter Luzia i Paris och reser till New York samtidigt som hon tar kodimagnyl. Men jag vill bara tänka på hur lycklig jag varit i mitt liv. Vad underbart det har varit, skriver Brøgger. Åldrandet skildras ömsint, många runt omkring henne dör av sjukdom. Och Brøgger själv vill mena att hennes läsare är utdöda. I övrigt är de flesta av mina läsare döda. De var aldrig jämnåriga med mig. 

Politiken i Danmark diskuteras aktivt i boken. Hon gestaltar landet som en misslyckad demokrati. Nu kanske danskarna förstår att ett demokratiskt val inte är nog för att kalla något för en demokrati. En demokrati känns igen på hur man behandlar minoriteter. Brøgger nämner särskilt två ledamöter som hon kallar för Helan och Halvan i debatten kring yttrandefriheten av Muhammedbilderna i Jyllands-posten år 2005.    

Jag ska vara ärlig, Brøgger hänvisar till många i den danska kultursfären jag inte alls kände till. Men det är fortfarande intressant att läsa. Särskilt när jag tänker på tidsspannet som skildras, så tidigt som år 2010 när jag själv var 10 år och plöjde ungdomsböcker (och inte hade läst mig in på det Danska institutet i Damaskus eller om Guggenheim, där en tysk konstnär hade en idé om att skapa konst utan att lämna några spår efter sig). När hon tar upp krisen i Danska Akademien (och den Svenska Akademien) där hon länge satt som ledamot, blir tonen mer aggressiv. Marianne Stidsen, som hon kallar för handdockan, agerar som Horace Engdahls försvarare i hanteringen av Arnault och Frostensson. Det är en enda sörja.       

Innehållet känns på något sätt spretigt, det finns ingen klar riktning. Men det ger egentligen dagboksromanen ett mer realistiskt intryck. Brøggers sätt att skriva liknar i vissa passager ett slags tankeflöde. Hon hoppar från det ena ämnet till det andra, precis som vi gör när vi tänker. Givetvis använder hon sig av kommatecken och punkter så att det inte blir alltför mycket av en Ulysses-karikatyr. I andra passager är texten mer sammanhängande, som i en traditionell litterär form. Den förstnämnda litterära tekniken skulle jag vilja säga speglar dagboksromanen som skickligast – är inte en dagbok trots allt baserad på våra innersta tankar? Men som helhet är det variationen som fungerar bäst, berättartekniken för läsaren närmare författaren även om allt inte är självbiografiskt.

Mot slutet har vi kommit till coronapandemin, utmärkelsen för 2020. Brøgger som är i riskgruppen njuter av det långsamma tempot hon befinner sig i, som hon mindes från förr, i sin ungdom. Vi lever i en ny tid, i kairos som inte är kronos, den kronologiska tiden – utan ögonblicket, det lyckliga ögonblick när alla tider flyter ihop i ett enda nu, dåtid, nutid, framtid, och allt är möjligt. Tiden är inne för förändring.  

Brøgger är begeistrad och berest. Dagboken är fylld med skarpsynta kommentarer, slutsatser och iakttagelser. Jag uppskattar Brøggers totala utblottning och kritik – det är framförallt den som gör det till en sann dagboksroman.     

Text: Esther Shebo 

/

Bokrecension: En författares dagbok 2010-2020 – Suzanne Brøgger