fbpx

De vuxnas lögnaktiga livElena Ferrante

Elena Ferrante är fantastiskt duktig på att skriva vackert om det som är otroligt fult, och att skriva otroligt fult om sådant som kan tyckas vackert. Det har alltid funnits en skärpa i hennes ton och i hennes miljöer, och hennes karaktärer har likt kristi bröd och vin alltid omvandlats till fysisk form, blivit till kött och blod mellan boksidorna. I såväl Neapelkvartetten som i sina fristående romaner har den mytomspunna författaren skildrat ett Italien i rörelse, med en ärlighet och råhet som kanske enbart kan uppstå just när man skriver under pseudonym. Ferrante vet var man hittar såren och hur man sätter fingret på dem för att trycka till. I nya romanen De vuxnas lögnaktiga liv djupdyker hon rakt in i tonårstidens ångest, förvirring och frihetslängtan – utan att någonsin försköna misären.

“Två år innan pappa stack sa han till mamma att jag var väldigt ful.” Giovanna är tolv år gammal, uppväxt i Neapels finare kvarter och omgiven av intellektuella föräldrar och familjevänner. Hon känner sig älskad, bekräftad och bekymmerslöst nöjd med sin tillvaro — tills hon råkar höra sin far yttra orden ovan, som också utgör bokens första rader. Snart visar det sig dock att det inte alls är vad fadern sagt, snarare är det ett barns tolkning, en omskrivning, en lek med språket och dess innebörder. Fadern har inte kallat Giovanna för ful — han har sagt att hon börjar likna hans syster Vittoria. Genom Vittoria blir vi presenterade för Giovannas bakgrund, för den sida av familjen som fadern brutit med och som Giovanna aldrig fått träffa. Kommentaren — till synes oskyldig — blir brytpunkten för Giovannas barndom. Plötsligt är hon inte bara ett barn som älskas hänsynslöst och är vackert utan ansträngning; hon har börjat bli en kvinna, och dessutom är hon lik sin faster Vittoria, en person som hon har fått lära sig är grymheten, fulheten och oanständigheten personifierad.

Jämförelsen med fastern sparkar igång en kedjereaktion som Giovanna inte kan stå emot. Hon inser att det enda sättet för henne att bli vacker igen är genom att träffa sin faster, med egna ögon se den fruktansvärda kvinnan som hon dittills bara hört om, och identifiera fulheten så att hon kan värja sig mot den. Medan Giovanna börjar rota i familjens dolda hemligheter och oavslutade strider, påbörjar också hennes egna externa, men också interna, strid: puberteten. Ferrante skriver nästintill maniskt detaljerat om besattheten av kroppen, det desperata behovet av att förstå sig själv och att kunna placera in sig i ens omvärld. Stundtals blir läsningen nästan plågsam — Giovannas tankar går i cirklar och hennes steg in i vuxenlivet är lika triviala som bombastiska. Stora, avgörande händelser blir i hennes värld obetydliga, medan små händelser växer och sätter spår som omkullkastar hennes värld tills inget längre är sig likt. Giovanna drar undan för undan skynket som ligger över vuxenvärlden, motvilligt men oemotståndligt, och inser att de vuxnas värld inte är något annat än ett komplext nät av lögner. Så hon gör det barn gör bäst: börjar imitera de vuxna. Medan hon stiger in i de vuxnas sluga värld upptäcker Giovanna att även hon är kapabel till att vara precis lika hemsk, precis lika lögnaktig.

I likhet med många av Ferrantes tidigare protagonister är Giovanna under stora delar av tiden en betraktare: hon står utanför historien, kikar in genom fönstret, tills hon paniskt bryter sig in. Det är också just där som Ferrante lyckas vrida om kniven i barndomens alltid sårbara rygg: Giovannas blick på sig själv är så otroligt underordnad omgivningen, relativ på ett sätt som väcker ångest och igenkänning. När hon märker att hon förändras är hon uppfylld av fascination, men framförallt av fasa. Den nya kroppen luktar, växer, skaver och drar uppmärksamhet. Hur växer man in i den kvinnliga kroppen i sin egen takt, när samhället redan har bestämt takten åt en? Giovanna positionerar sig själv utanför samhällets normer för att ta avstånd, avlägsnar sig helt och hållet för att inte ständigt bli påmind om diskrepansen. Hon köper svarta kläder, drar ner tröjans urringning så långt det går och sysselsätter sig med att nästintill metodiskt bryta regel efter regel. När hon sedan för första gången blir kär gör hon tvärtom — hon vänder fullständigt och anpassar sig helt och hållet efter kärleksintressets dedikerade, kristna livsstil. Förändringens symbolik blir nästintill övertydligt ceremoniell: Giovanna går hem och sminkar av sig sin svarta ögonskugga, drar av sig sin korta kjol och sin urringade tröja. Hänförd av den intellektuelle, gudsbejakande Roberto tar hon på sig en vit, löst sittande blus och ett par jeans, slutar onanera på kvällarna och börjar istället läsa evangelierna. 

Religionen blir till ett bollplank, ett intellektuellt men också känslomässigt spelrum, som Giovanna ställer sig själv i förhållande till, men som hon också använder för att komma närmare den djupt troende Roberto. Den första kärleken slår omkull henne — gravitationen skiftar och änglarna sjunger trots att hon aldrig trott på Gud. Hon ger sig hän till känslorna utan att någonsin agera de utåt, beundrar i stillhet allt Roberto gör, drömmer om hans närhet och sammanhang, försöker trycka in sig själv mellan raderna i hans formuleringar för att få känna sig delaktig. Trots den fullständiga hängivelsen och lockelsen i att dela tron med honom skrämmer religionen henne — varje evangelium är mer fruktansvärt än det förra, Gud tycks vara ond och människan förlorad. Hon tappar dock ingen tid, slösar inte bort en chans: hon framför sina tankar till Roberto, deklarerar sina upplevelser och kräver svar. Hon kräver också frälsning och omvändelse, längtar efter att han ska berätta för henne att gud är god och hon vacker, att det finns en ren värld bortom smutsen som börjat uppenbara sig bakom fasaden. 

De vuxnas lögnaktiga liv är på många sätt en klassisk uppväxtskildring. Ferrante skriver om barnet som blir till kvinna, om samhällets blick som ständigt internaliseras och definitionerna som man tvingas ta ställning till. Det som gör romanen speciell är till stora delar samma komponenter som även utmärker övriga av Ferrantes verk: karaktärernas nyanserade, oändliga känsloliv, klassaspekterna som ständigt bubblar under ytan och miljöerna som rymmer lika mycket värme och kärlek som råhet och kyla. Karaktärerna i De vuxnas lögnaktiga liv tvingas allihop, oavsett härkomst, att hantera sin bakgrund och förhålla sig till en passerad eller pågående uppväxt. Det kulturella kapitalet är en skugga som antingen förföljer eller förstärker de, och moralen är aldrig helt tydlig: älskarinnan till en gift man blir till en extra mor för hans barn efter hans död, den omhändertagande fadern blir till en bedragare och den oskyldiga vännen till en drivande, oberäknelig kraft. Ferrante leker ständigt med såväl karaktärernas som läsarens uppfattning av rätt och fel, utan att någonsin försöka påvisa en sanning.

På första sidan av De vuxnas lögnaktiga liv stiger vi in ögonblicket då Giovanna inser att barndomens oskyldiga dagar är förbi. Vi följer med på hennes uppväxt, betraktar utforskandet som stundtals är påtvingat och stundtals frivilligt, och ser henne slitas mellan det hon blivit undervisad om världen, och det hon själv upptäcker om den. I slutet av boken bevittnar vi Giovanna skära av det sista band som hon upplever håller henne kvar, och på så sätt ta ett oåterkalleligt steget in i vuxenlivet. Livet, kvinnokroppen, samhället — allt är fortfarande i rörelse, fortfarande i processen att definieras och förstås. Men när Giovanna slutligen tar sig över till andra sidan, så är det med en nyvunnen stolthet som hon deklarerar för sin väninna att de ska “bli kvinnor på ett sätt som ingen varit med om”.

/

Bokrecension: De vuxnas lögnaktiga liv – Elena Ferrante