fbpx

Efter Tupac och D Foster Jacqueline Woodson

Kanske började Tupac fundera på sitt Stora syfte medan han satt i fängelset? Det var så D kallade det. Det Stora Syftet. Alla har ett, sa hon. Vi måste bara lista ut vad det är och sedan uppfylla det.

Huvudpersonen ”jag”, som aldrig benämns vid namn, är bästa vän med Neeka. ”Jag” och Neeka har alltid bott på samma gata i Queens, New York. Sedan barnsben har de hållit ihop och lekt på samma gata, i samma kvarter, år efter år. De vet inget annat än trappstegen som de sitter på om dagarna. En dag är D bara där. Hon står där på deras gata och observerar dem med ett snett leende som ska komma att bli ett favoritdrag hos D. Trots otydliga svar om var D kommer ifrån, så skapas en naturlig dragningskraft mellan ”jag”, Neeka och D. Från den dagen är de tre flickorna fastklistrade till varandra. 

Jacqueline Woodson är tillbaka med boken Efter Tupac och D Foster. I vanlig ordning använder sig Jacqueline Woodson av ett okomplicerat språk som ger oss läsare en behaglig läsning samtidigt som hon med hjälp av sina färgrika beskrivningar får historien att komma till liv. Vi får följa en berättelse om “jag”, Neeka och D som skildrar gemenskap, vänskap och identitet. En berättelse om en nyfunnen vänskap som försvinner lika snabbt som den blev till. I samband med den nya vänskapen mellan de tre flickorna så dras paralleller till Tupacs karriär. Det är som om relationen utvecklas i samhörighet med den. D kommer in i deras liv några månader innan Tupac blir skjuten för första gången, men försvinner också igen några månader innan han dör. Kärleken till Tupac är något de alla har gemensamt. Men Ds perspektiv på Tupacs musik skiljer sig från det perspektivet som Neeka och ”jag” har. 

”Han sjunger om grejer som jag lever, ni vet. När han sjunger Dear Mama, så tänker jag på min mamma. Hans mamma var stökig ibland men han älskade henne ändå. Det där med mammor är inte så enkelt som folk tror – att de är bra mammor eller dåliga. Mammor är komplicerade.” 

Neeka och ”jag” som vuxit upp tillsammans med sina föräldrar verkar ibland ha svårt att relatera till Ds perspektiv. D som länge bott på barnhem och hoppat från fosterhem till fosterhem, har en viss sorg över sig som man känner av genom hela boken. ”Jags” inre monologer försöker hela tiden förstå sig på sin nya vän. Hon ser ibland den där sorgen i Ds ögon som alltid försvinner lika snabbt som den kom. Som om hennes ögon ibland ser längre än deras lilla kvarter, bortom deras trygga punkt i Queens. Ds tankar och erfarenheter skiljer sig väldigt mycket från de jämnåriga flickornas. Med bakgrund till detta blir det intressant att läsa om de tre vännernas dynamik. Hur lik man kan vara sina vänner, men samtidigt så olika. Något man själv kommer ihåg (eller fortfarande upplever) med sina egna vänner. Att man hittat varandra trots sina olikheter. 

Trots den starka vänskapen kan Neeka och ”jag” inte låta bli att bli påverkade av D’s hemlighetsfulla sidor. Vid några tillfällen frågar de sig själva om de ens känner D? Trots deras starka vänskapsband byggs det upp en oundviklig barriär mellan D, Neeka och ”jag”. Men samtidigt är det som att D kommer in i de två flickornas liv för att ge dem ett annat perspektiv. D visar dem andra liv och hur det kan se ut utanför deras trygga punkt, bortom kvarteret i Queens. De två flickorna avundas deras nya bästa väns frihet och kunskap, men är det det som D verkligen vill ha? D som inte haft ett stabilt hem och som barn vandrat runt ensam tills hon flyttade in hos fostermamman Flo. 

Identitetssökande är ett ämne som berättelsen hela tiden rör vid. Hur man hittar sin egen identitet och var i världen man egentligen hör hemma. Det är något som de alla tre karaktärerna reflekterar över, även Neeka och ”jag”. Vart de än hamnar med deras reflektioner och identitetssökande, så hittar de hela tiden tillbaka till Tupac. Det är som att hans musik hela tiden är en dragningskraft för flickorna, där de alla tre med sina diversa bakgrunder, kan hitta lite av sin identitet. Genom berättelsen, vad som än händer, så kommer de tre flickorna hela tiden tillbaka till hans texter. Han blir deras gemensamma kärna. 

Jag uppskattar den sårbarhet som Jacqueline Woodson valde att porträttera hos karaktärerna. Trots att vi hade karaktärer som Neeka och D som höll inne sina känslor mer än “jag”, så var de fortfarande tre karaktärer med mycket känslor. Likt Neeka och “jag”, kunde man också känna en viss distans till karaktären D. Precis som för de två så förblev D ett mysterium för läsarna som försvann innan vi ens hann lära känna henne. Hela tiden väntade man sig ett stort avslöjande, men det var som att den aldrig riktigt kom. Å andra sidan är det en verklig representation av hur vissa människor kommer och går i ens liv. Vare sig relationen är djup eller inte, var det kanske inte menat att det skulle vara ett livslångt förhållande. Och det kan vara svårt att acceptera (speciellt som en ivrig läsare). 

Efter Tupac och D Foster är en berörande berättelse som ger oss en inblick i berättelse om en stark trio vars kärlek för varandra blir till ett systraskap. Jacqueline Woodsons beundransvärda talang gör läsaren hela tiden nyfiken på vad som kommer hända härnäst för “jag,” Neeka och D. 

”Ni är mina girls, sa D. Ni har varit mina girls länge nu och vi hör ihop. Det vet alla. Alla som ser oss kommer bara: Här kommer…

…tre gånger tuffhet, stämde vi in.”

/

Bokrecension: Efter Tupac och D Foster – Jacqueline Woodson