Ecstasy – Isabelle Bervenius

Oåtkomliga norrländska killar i letargiska föreläsningssalar; färgsprakande lyckopiller och bekymmersfri dans i Stockholmsnatten; smutsdisk i badkaret och açaí bowls på Mahalo. Isabelle Bervenius skarpsynta debutroman Ecstasy leder läsaren genom en samtida vardagsskildring som osar ensamhet, vibrerande känslostormar och modlöshet. Miranda är tjugonågotår gammal (fasligt nära det fruktade trettiosnåret) och har sprungit från livets alla förpliktelser så länge hon kan minnas. Men det verkar vara slut med det nu – åtminstone känns det så, när bästa vännen Moa plötsligt är höggravid och på vippen att skaffa radhus i den städade förorten, långt bort från Miranda och de forna ungdomsåren. Samtidigt slits Miranda mellan två jämbördigt (om än på olika sätt) otillgängliga killar: den hurtige och enformige ”cykelkillen” som ogillar kondomer men älskar sin pulsmätare och som plötsligt efter ett års hångelhäng är redo att ta nästa steg i relationen; och så Adrian, den långhårige och enigmatiske norrlänningen som måhända redan har tjej, men som tycks ha fattat särskilt tycke för Miranda. 

Bervenius skildrar mycket skickligt känslan av att bli lämnad kvar i det vacklande tillståndet mellan ung ungdom och gammal ungdom, på gränsen till vuxen, när vännerna rör sig genom livet enligt en helt annan frekvens. Plötsligt sitter de där med skjortknapparna hårt spända över gravidmagen,med filofaxen under armen och resonerar kring vilken sorts häck de ska plantera längs med tomtgränsen. Och där sitter du alldeles intill, med kaffepirr i knäna, tre uppsatser i idéhistoria som ska lämnas in pronto och det enda du egentligen oroar dig över är risken att råka springa in i dina parallella haff samtidigt på Under Bron. Samtidigt görs det tydligt att när Miranda förfäras av alla otaliga medel med vilka Moa försöker bli vuxen, så förbluffas hon minst lika mycket – om inte mer – av vännen Ellens ihärdiga kamp att förbli ung och ohämmad. Det är just detta mittemellantillstånd och riktningslösheten det medför som är så väldigt drabbande i läsningen av Ecstasy; Mirandas sökande efter sammanhang och tillhörighet är ett tämligen universellt känslotillstånd med hög igenkänningsfaktor, och jag tvivlar på att det finns särskilt många läsare som är oförmögna att relatera till denna sorts lidande.

Språket, handlingen och uppsättningen karaktärer är alla stadigt förankrade i den sorts krassa, nedmonterade realism som tycks vara det ledande uttrycket bland vår tids millenniala stockholmare. Under en brunch på ett hippt (och dyrt) Söder-café påpekar Miranda hur hon i vanliga fall äter havregrynsgröt till frukost, men att ”idag kom studiemedlet, alltså finns det ingen ekonomisk smärtgräns att förhålla sig till”; molnen på himlen påminner om en Windows-skärmsläckare; en ständigt pågående självdiagnostik, sprungen ur en uppväxt präglad av pinnsmala tablådonnor och en psykologiskt labil generation. Jag får en stark känsla av att jag (som av en slump) tillhör den idealiska, nitiskt streamlineade målgruppen ämnad för Bervenius författarskap, vilket fyller mig med blandade känslor. Miranda hade mycket väl kunnat vara en av mina tjejkompisar, på gott och ont. Jag känner alltför väl igen ätstörningsproblematiken, sömnlösheten och uppgivenheten, den totala och återkommande nedmonteringen av jaget inför varje modest indiekille som tittar åt ens håll. Men frågan är hur långlivat och vidsträckt ett verk med så många utmärkande anspelningar på situationella omständigheter kan tänkas bli. Är det så att igenkänningsfaktorn hos den etablerade känslan av riktningslöshet, det knepiga triangeldramat och den psykiska ohälsan sjunker varje gång Mirandas kompisar sminkar ögonlocken rosa, besöker den och den klubben och smörjer ansiktet med hyaluronsyra? Antagligen, men det behöver kanske inte göra så mycket. 

Nina Björk beskriver Ecstasy som ett “tidsdokument” snarare än en roman, och jag är benägen att hålla med – ett sorts millennialt Mina drömmars stad. Om man väljer att tolka Ecstasy som en samtidsskildring av Stockholmslivet, snarare än ett lösryckt triangeldrama, så bidrar ovan nämnda anspelningar till att befästa verket i sin situationella kontext – och dessutom ge texten ett skarpsynt och underhållande tonfall. 

Text: Matilda Nilsson, @matildasbokaventyr