Döden och våren – Mercè Rodoreda

Ett obehag hade väckts, och jag kunde känna det. Samma obehag som smedens pojke kände när begäret var för stort i byn: en tyngd över bröstet, som när det blåser upp till storm bakom bergen.

I en värld utan namn, i en namnlös by följer vi en namnlös pojke som berättar sin historia för oss. Han är fjorton år gammal när han ser sin pappa hugga ut sitt eget kors i ett träd och gå in i det för att dö. Så är det nämligen i byn, att smeden begraver de som dött i träd efter att ha fyllt deras munnar med cement, för att själen inte ska kunna fly. Byn har många seder, viktiga och makabra ritualer, som alla efterföljs utan undantag. Herremannen som äger byn bor i ett slott. Fången som inte äger något alls bor i en bur. Dit brukar kvinnorna gå för att be honom gnägga.

Mercè Rodoredas Döden och våren har sedan första gången den publicerades (1986, org. språk spanska) erhållits en litterär stämpel som nästintill kan liknas vid kultklassiker. Kanske för att dess tematiker och motiv än idag är så aktuella; ja, somliga skulle säga odödliga, kanske för att boken aldrig skrevs färdigt. Förmodligen båda delarna. I den svenska nyöversättningen (Ellinor Broman, 2021) ramas boken in av ett förord av Lina Wolff och ett redaktionellt register med syftet att guida läsaren genom bokens historiska resa. Och för att göra översättningen rättvisa, såklart. Det är alltid snopet att läsa en bok som en vet aldrig blev färdigskriven, Rodoreda gick bort innan dess, men samtidigt inger det en viss känsla av tidlöshet. Och tiden, eller bristen av tidsmässiga ramar, är obehagligt närvarande berättelsen igenom: både i dess innehåll och i berättartekniken. Boken är formulerad utan repliktecken trots att berättaren onekligen iscensätter dialogerna för oss. Detta ger en känsla av att orden, vilket språk de är skrivna på eller vilka ordval som gjorts, inte spelar någon roll. Innebörden bakom orden påvisar att handlingen kan ha utspelat sig för tusen år sedan eller tusen år fram i tiden. Det enda som avgör meningarnas innehåll är pojkens blick på dem, och uteblivandet av repliktecken talar om för oss att det inte betyder något hur de framförs, utan att de framförs. När är vi? Och var är vi?

Berättarjaget ger oss, rent geografiskt, en snäv verklighet att förhålla oss till, samtidigt visar han allt han känner till. Byn består av dess invånare, vissa har roller att spela, andra inte. Det är i mötet med dessa och i mötet med naturen som hans världsbild – berättarjagets kultur och förståelse av lagar – formas. Vi rör oss mellan hans hus, fångens bur, herremannens boning och i skogen. Längre bort än så rör sig inte pojkens blick från sin utgångspunkt i sin pappas hus, ändå har invånarna fri tillgång till naturen runtomkring dem. De skulle med lätthet kunna lämna byn med alla mörka och plågsamma ritualer, men ingen gör det. Kanske är det just därför byns alla lagar och riter blir oumbärliga för invånarnas överlevnad, för att de ger dem känslan av att leva i ett större sammanhang än det faktum att de aldrig gått längre än till byns utkant. Titt som tätt nämner berättarjaget att det finns vakter i samhället, men vad de vaktar får vi aldrig reda på. Skyddar de invånarna från att något främmande ska ta sig in, eller är byn i själva verket en uppförstorad version av buren som fången sitter i?

Berättelsen handlar nämligen till stor del om just begränsningar på olika sätt. Kroppen som stängs in i ett träd efter döden, själen som tvingas kvar med cement. Gravida kvinnor tvingas gå runt med förbundna ögon eftersom risken är stor att de känner begär för en annan man ute på gatan och om de då tittar på honom så kan barnet i magen bli lik denna man i stället för dess far. På så sätt stänger de in blicken, ögonen, bakom ett tygskynke. Och lusten. Begär betraktas som farligt, där av de välreglerade moraliska lagarna, trots att det aldrig påpekats vad begäret innebär.

Vi kastas fram och tillbaka mellan händelser, relationer och pojkens minnen. Ibland tappar han bort oss och svamlar, ibland är han ytterst medveten. Frågan är om begäret någonsin kommer att stillas, när han aldrig får något avslut? Under jakten på förståelse lär vi oss tillsammans med pojken om livet och döden och allt däremellan. Så kanske är det så, att av alla böcker som aldrig har skrivits klart, så är Döden och våren den mest färdiga.