Bokrecension: Dockorna – Katarina Wennstam
”Hon trodde först inte sina ögon. Nej, sa alla hennes sinnen. Det kan inte vara han. Hon har under åren som gått sagt sig att hon aldrig skulle minnas hur han såg ut. Hon fick ju frågan. Skulle du kunna beskriva honom? Hon sa att hon inte mindes. […] Nu inser hon att hon aldrig har glömt.”
När Julian Gross vaknar på sin 50-årsdag har han ingen aning om att han inte kommer att bli en dag över 50. Efter sin storslagna och dramatiska fest hittas han död, och frågan om han ramlat eller blivit puttad nerför berget involverar allt från media till polis till jurister till hans många många festgäster som var närvarande under natten då han avled. Men historien kommer snart att handla om mer än bara Julian Gross. Berättelsen eskalerar till att handla om våldtäkt, mord och familjeintriger, och frågan om Julian Gross blivit puttad eller ramlat hamnar i skuggan av andra frågor, mörkare frågor.
Katarina Wennstams roman Dockorna är en fristående uppföljare till böckerna om polisen Charlotta och juristen Shirin, som vi känner igen från böckerna i Justitia-serien. Precis som i Vargen (2019) eller Gänget (2017) syftar Dockorna till att reflektera kring samhällets könsmaktsordning, och mer specifikt frågan kring vad det innebär att vara en våldtäktsman eller ett offer. Vem kan man egentligen lita på när ens närmast anhöriga kan vara skyldig till brott och när kan man egentligen kalla någon för våldtäktsman? Det är dessa frågor som behandlas i Dockorna.
Julian Gross, som hittas död i bokens inledande kapitel, beskrivs på följande vis: ”Han frilansande manusstjärna som har legat bakom ett antal uppmärksammade dramaserier med fokus på hårdkokta snutar och döda kvinnor.” Dessa klyschiga karaktärsbeskrivningar är något vi känner igen även från många spänningsromaner, där snutarna är aggressiva och hämndlystna och kvinnorna är, ja, döda. Men när man lär känna Wennstams karaktärer gläder man sig åt att sådant inte är fallet i denna roman. Polisen är mänsklig och kvinna. Offret är, visserligen död, men man. Det är en markant distinktion från den generella bilden av spänningsromaner och deckare, vilket ger boken ytterligare en dimension där huvudkaraktärerna inte låter sig definieras av den normativa bilden av vad en spänningsroman ska vara.
Boken är fylld till bredden av viktiga frågor och ämnen, där sexualbrott och feminism ligger i fokus, vilket är givande och intressant. Dock finns det en moraliserande underton i dialogerna, som ibland tar över den litterära estetiken. Syftet blir tydligt, att skriva (de politiska) frågorna till liv genom ett skönlitterärt uttryck, men ibland känns det nästan raljerande, som om författaren vill tala om för läsaren hur en ska känna och tycka i hur frågorna som tas upp. Frågor kring sexualpolitik och övergrepp är givetvis viktiga aspekter i boken, men stundtals översköljer de själva handlingen och narrativet. Som läsare blir man nästan skriven på näsan, vilket inte ger en möjlighet att själv reflektera kring frågorna som presenteras, utan skapar en känsla av att man bli tillrättavisad genom karaktärernas ageranden där samtliga agerar genom så allmänna generaliseringar att inget lämnas åt tolkningen. Wennstam verkar vilja lyfta frågan kring synen på vad ett offer och en våldtäktsman är, men frågan är om bilden av dessa roller utmanas eller (åter)skapas genom generaliserande beskrivningar. Karaktärerna är praktexemplar på hur ett ”offer” agerar (genom att klandra sig själv) och hur en ”våldtäktsman” agerar (skamlöst och känslokallt). Det hade känts mer givande för berättelsens syfte att våga utmana dessa generaliseringar och därmed låta läsaren vara med och tolka deras ageranden. Tanken är god, men faller platt då handlingarna blir alltför förutsägbara för att man som läsare ska motiveras till att själv reflektera kring frågorna Wennstam försöker ställa.
Som läsare önskar man att dessa roller, offret och förövaren, hade fått vara lika utmanande och normbrytande som polisen Charlotta och juristen Shirin. För lika trött som man är på karaktären “hårdkokt snut” är man också på den “känslokalla och skamlösa våldtäktsmannen”.
