Djuret – Lisa Taddeo

Hon utbildade mig i sexuell krigsföring. Hon sa att kvinnor måste ta vara på alla sina styrkor för att få ett övertag, Folk kommer att ge dig öknamn, sa hon. Men det är bara sig själva de hatar.

Joan lämnar livet i New York och bosätter sig i en kanjon i Los Angeles. Hon flyttar av flera anledningar, de flesta av dem är olika män. En affär har lett till dödsfall, flera faktiskt. Hennes barndom har lett till ouppklarade trauman som nu ska redas ut. Hon tar jobb som servitris på ett hälsocafé och skaffar en lägenhet som ligger dörr i dörr med en gammal gubbe med begynnande alzheimers och en otroligt snygg ung man med en blandrashund. Den ligger också inte långt bort från Alice, som kanske är den främsta anledningen till att Joan flyttat hit. Hon har aldrig träffat Alice förut, ändå har hon skakat om hela Joans existens.

Djuret är Lisa Taddeos debutroman, men hon har knappast gått någon förbi på det litterära fältet efter den bästsäljande reportageboken Tre Kvinnor (2019). Romanens motiv påminner om Tre kvinnor på många sätt: utsatthet, förväntan på sin och andras kvinnlighet, sexualitet, övergrepp, att göra våld på sin kropp medan man febrilt försöker älska den. Djuret påminner således läsaren om att dess innehåll inte nödvändigtvis är så långt ifrån verkligheten, även om den är just en fiktiv roman.

Vi följer berättaren Joan som, trots att hon innehar ett namn som man lätt förknippar med en 70-åring (minst!), är i 30-årsåldern. Hon kommunicerar med läsaren genom ett tydligt jag- och du-tilltal, men i själva verket är det inte läsaren som boken riktar sig till. Joan berättar sin historia för någon annan, en implicerad mottagare vars identitet faller på plats medan vi följer Joan i nuet, barndomen och i drömmarna. I vilket fall, så förväntas mottagaren positionera sig gentemot berättaren, det enda denne avkrävs är att lyssna och ta in.

Mycket i Joans berättelse handlar om just att lyssna och ta in. Vi får hela tiden tillgång till Joans inre, hennes tankar, känslor och vilja, vilket gör att vi känner (något) för henne. Det är svårt att värja sig från när hon naket delar med sig av sitt bekräftelsebehov, sina sexuella upplevelser och sin relation till sin mamma. Man kommer, kort sagt, väldigt nära henne. Men samtidigt som vi är medvetna om att det är just ur Joans blick vi ser saker, så känns det hon berättar sakligt, konkret, allmängiltigt. Sant. Joan är nämligen väldigt beräknande som person: Hon vet att hon behöver dricksa flyttgubbarna som burit upp och monterat hennes möbler eftersom hon inte tänker gå vidare med den flirtiga akten hon övertygat dem med. Hon deklarerar hur eggande det är att se ner på ett annat par, kunna räkna ut exakt hur de känner och varför. Hon känner sig mer trygg när hon vill ligga med någon mer än vad han vill ligga med henne. Det är en överlevnadsstrategi, att vara uträknande – hon anammar det för att inte låta någon annan få övertaget. Av den anledningen får läsaren ta del av Joans medvetenhet, intrycken hon fångar upp från människor runt omkring henne och hur hon planerar för att alltid vara redo att avväpna dem. Snygga som fula män. Gamla som unga.

Endast vid få tillfällen fallerar den beräknande strategin, då Joan själv blir avväpnad, eller låter sig själv bli det. Det sker i samtal med bokens kvinnliga karaktärer. Det är i dem som den riktiga maktkampen förs. Joan stöter på människor som är lika beräknande som henne själv, vilket för läsaren vid en första anblick kan te sig absurt när man följer gestaltandet av två kvinnor vars tankegångar går i kors med varandra. De delar med sig av personliga berättelser, där den andra hela tiden förutspår de manliga skuggfigurernas ageranden, men även den andra kvinnans. Det är alltid rätt svar. Plågsamt nog blir vi medvetna om hur Joans, och de andra kvinnornas, beräkningar har uppkommit som ett resultat av trauma. Att ett underläge betingar ett visst beteende för att överleva, för att förebygga hot. Joan förklarar för Alice att en kille som är otrogen mot sin fru med henne kommer förbi för att hämta sina grejer och att Joan då står iklädd en tröja, trosor och cowboyboots. Alice ler och ber henne berätta vidare trots att Joan skäms och trots att Alice vet precis vad som kommer att hända. Han måste komma in för att hämta sina saker, oavsett vad Joan har eller inte har på sig. Det faktum att Joan beräknat detta skäms hon för. Hon har blivit påkommen av någon som tar till samma strategi, en annan kvinna.

Djuret är en roman om vrede, hämnd och sexualitet, men den sätter också fingret på maktförskjutningar och kvinnliga relationer. Kanske är det den perfekta boken för bokklubben, där en kan beräkna sina väninnors upplevelser av berättelsen.