fbpx

Djävulsgreppet – Lina Wolff


Under den första tiden känner hon sig innerligt nöjd nästan jämt. Som Gud skapar människan, skapar hon mannen. Möjligtvis är det därför det går så fel sedan, för att hon tror sig leva enligt ett narrativ som i grunden aldrig existerar. Kvinnor skapar inte män, det finns inga sådana historiska föreställningar, inga sådana legender.

En kvinna från Norden flyttar till Italien. Där träffar hon en ful man, som hon av någon anledning tar under sina vingar. Och inte bara det; hon blir förälskad i honom. Han kommer från passion, känslor och trauma – hon kommer från ett kallt, stelt klimat där kärlek aldrig får vara översvallande. När de går tillsammans på Florens gator tittar folk på dem med stora ögon. Han säger att det är på grund av att ingen förstår hur hon kan ha valt honom. Han förstår det inte själv. Och det är inte så märkligt eftersom fula människor skräms av skönhet, skönhet är makt. Det spelar ingen roll att hon ständigt göder hans manlighet, att han är man över huvud taget verkar ovidkommande, eftersom han utan henne bara är ful. Men i takt med att de landar i sin relation skiftar maktordningen, sakta men säkert. Slagen är först spontana, sedan strukturellt uträknade. De underliggande hoten. En sjukdom börjar bre ut sig i kvinnans bröst. Hon vill bara att han ska älska henne. Han får inte lämna mig, då dör jag, tänker hon. Jag dödar henne om hon lämnar mig, tänker han. 

Kvinnan kallas för hon genom hela boken, förutom när Den renliga – den fula mannen – kallar henne för smeknamnet Minnie. Kanske är hennes namn mindre betydelsefullt än hennes pronomen, både för läsaren och för Den renliga. Hon är en medveten och driftig kvinna med hög integritet. Hon läser Jung, pluggar italienska på kvällarna och får precis vilka killar hon vill. Hon reflekterar kring våldet, sin älskades manipulativa sida, hur rädd hon är för honom. Hon försöker tolka, övertalar sig själv och flera psykologer och läkare om att det bor två demoner i dem. För givetvis har även hon ett inneboende odjur i sig, annars skulle han aldrig slå henne. Allt är sjukdomens fel. Något har väckts i henne som hon inte kan styra. Och detsamma gäller honom. 

När hon berättar för folk i sin närhet om deras relation är hon fullt uppriktig, och hon får svaret: Lämna honom nu. Han är farlig. Om du inte lämnar honom kommer han att döda dig. Och senare: Varför har du inte lämnat honom? Jag bryr mig inte om varför, bara gör det. 

Hon landar i att hon blir bestraffad hur hon än gör – om hon stannar är hon dum, korkad. Om hon lämnar är hon ett offer. Hon kan alltså inte lämna sin bur, men hon har inget annat val.

Det är knappast överraskande att Lina Wolffs senaste roman Djävulsgreppet i det närmaste liknar ett kammarspel; vi följer ett intimt händelseförlopp där vi inte bara betraktar utan också i viss mån deltar i scenen. I likhet med både De polyglotta älskarna och Köttets tid går obehaget att ta på, både rent bokstavligt och mellan raderna, medan relationer byggs upp och rivs isär. Stämningen mellan de två huvudpersonerna är så närvarande att man får ont i magen, likaså är manipulationen och våldet högst utskrivet. 

Den implicerade berättaren är allseende, vittnar redan i bokens första passage om att hen vet vad som komma skall, vilket förebådar katastrofen – nästan som att det är läsaren själv som varnas. Det är i överlag ganska skönt, eftersom berättelsen kantas av känslomässiga stormar så är det en lättnad att ha en röst som lotsar en genom berättelsen. Men så, vid ett fåtal tillfällen bryts väggen och karaktären, Den renliga, ger berättaren ett gensvar. Först då börjar man undra kring vem berättaren egentligen är: vem för historien framåt? Är det möjligtvis hon, som berättaren endast benämner som hon, och vars öde densamme redan har utstakat? Kommer berättelsen direkt från källan, där hon ser sig själv utifrån? 

Vid ett tillfälle berättar Den renliga om sin syster som hade anorexia. Först gjorde sjukdomen henne vacker, menar han – ömtålig, fragil, någon man ville skydda. Men snart såg man liket i henne. En liknande resa kan tillskrivas kvinnan när maktbalansen börjar skifta. Först uppskattar hon att bli svag för honom, det gör henne ännu mer vacker och attraktiv, men snart tar det död på henne. Man behöver inte ha en ätstörning för att ha en skev bild på sig själv, landar hon i. Är det därför berättaren ser henne utifrån? Endast Wolff vet med säkerhet. 

Kanske vet berättaren vad som komma skall eftersom historien på många sätt onekligen är bekant. Det märks i sättet som skuggkaraktärerna tilltalar henne: ger henne direktiv, himlar med ögonen, tror sig veta saker om deras relation och om henne trots att de inte har frågat. Men precis när man tror sig veta exakt hur berättelsen kommer sluta tar historien sig en helomvändning, så obehaglig att man knappt kan värja sig. Ingen historia eller relation är den andra lik – kanske är det värt att ta i beaktning när kvinnor berättar om sin situation, att inte främst tro sig veta utan att faktiskt lyssna. Annars är risken att man endast flyr från en bur till en annan.

/

Bokrecension: Djävulsgreppet – Lina Wolff